Jag vet inte riktigt hur jag ska börja den här texten, för det är så många känslor på samma gång. Jag har tittat på SVT:s Uppdrag granskning, de tre avsnitten om jakten på pedofiler, eller vad man nu ska kalla dem. Och jag är alldeles tom efteråt. Jag har många gånger själv funderat över saken, vad statistiken säger om antalet barn som utnyttjas sexuellt, jämfört med vad mina egna erfarenheter är kring den saken.

Träffade jag ett utsatt barn idag?

Jag har arbetat sedan 2002, och inte en enda gång har jag gjort en orosanmälan gällande sexuella övergrepp mot barn. Jag förstår ju att jag måste ha träffat flera barn, kanske många, som varit utsatta. Kanske att jag träffat ett av dessa barn idag? Programmet är obehagligt, det kommer nära. Flera fall där lärare är inblandade tas upp. Lärare, såklart ett mycket bra yrkesval om man vill vara nära barn.

Hur många kollegor har jag haft, som har barnporr i sin dator? Eller ännu värre, som kanske till och med agerat mot något av mina barn? I dokumentären besöker de polisen i Norge, en polis säger, ”Det är obehagligt att tänka på, att man kanske har vänner som är så här. Det gäller oss alla.” Det finns så många, så otroligt många, och de finns överallt.

Lagen skyddar pedofiler

Ännu en gång blir det så uppenbart hur försvarslösa och utlämnade barn är i dag. De är inte säkra någonstans, inte hemma och inte på förskolan. Jag lär mig också något annat, något som jag inte riktigt kan släppa. Hur kunde jag inte veta det här? Det gäller sekretessen, mellan olika myndigheter.

Om polisen kommer på någon och griper den personen, då kan polisen informera en rektor på en kommunal skola. Mellan olika myndigheter går det bra. Men, om personen i fråga arbetar på en fristående skola, då får de inte säga något. Då råder sekretess. Visste ni det? Jag har arbetat på både kommunala och fristående förskolor och grundskolor. Jag har såklart märkt skillnader. Till exempel i närvaro av specialpedagoger, kompetensutveckling, utbildning och kunskap. Men aldrig kunde jag väl tro att det fanns så stora risker med privat verksamhet.

Förövaren vet – men ingen annan

En av lärarna i dokumentären har tidigare arbetat på en fristående skola, och fått gå för att han agerat mycket olämpligt mot en yngre tjej. Men det vet ju ingen, han är inte dömd för något. Så det är bara fritt fram att söka nytt jobb, på en ny skola. Ingen vet. Han vet, men ingen annan. Eller jo, polisen vet, men de får inget säga. De försöker övertala mannen att inte gå tillbaka till jobbet, men de kan inte stoppa honom.

Hur kan det vara så? Å andra sidan, är man inte dömd så är man inte, hur ska man göra? Som polisen säger, de är så många, och de finns överallt, det är kanske din granne, din vän, din kollega? Sedan 2002 måste jag ha träffat hundratals barn, om inte tusen.

Inte en enda gång har jag varit med om att ett det kommer upp till ytan att någon utsatts för sexuella övergrepp. Det grämer mig. Vem har jag missat? Vad har jag missat? Hur många barn? Hur många förövare? Som att stå mitt i en storm men inte känna vinden som biter en i ansiktet. Barnen, vem ska skydda barnen?

Eva Lindström är lärare i förskolan i Stockholm.

Lyssna på Förskolan här: 

LÄS MER:

Eva Lindström: Diskussionen om sexövergrepp i förskolan är så dum

Lindström: Läge att byta bransch – till äldreomsorgen?

Forskaren: Ge plats åt naturvetenskap i leken

Får du arbetsskor i förskolan?