Det har kommit snö, en hel massa snö, i alla fall i Stockholm. Samma sak varje år när snön kommer, kaos, panik och inget som brukar fungera fungerar längre. Bussar som kör fast och bilar som krockar, var är snöplogen och tågen ska vi inte prata om.

Som om ingen minns förra året, eller året innan det. Ack, så fort man glömmer. En annan sak som händer är att barn vill ut och åka pulka. Överallt åks det, det räcker med en slänt eller backe, och något att åka på, så är det bara att tuta och köra. Säkerhetsmedvetna vuxna ser också till att barnen har en hjälm på huvudet. Hjälm är bra, när man åker utför.

En del barn valde gungorna

Häromdagen befann jag mig i en park i Stockholms innerstad. Jag var inte ensam, i samma park befann sig också en hel massa barn och personal från diverse runtomliggande förskolor och skolor. Föreställ er myllret, mängder av barn i lysande västar, de flesta med hjälmar på huvudet, åkande och springande upp och ner för den stora breda backen.

Det gick ändå rätt bra, några små pååkningar, men inget som inte kunde lösas med en kram och lite extra omtanke. Bredvid den här stora fina backen finns också en parklek med gungor, klätterställningar och annat kul. De flesta barnen åkte i backen, men det finns alltid barn som hellre leker, eller passar på, eftersom kön till den bästa gungan inte är så lång när de flesta andra åker pulka.

Efter västolyckan spanar jag på västar

Och det var nu det slog mig, hur fort vi glömmer sådant som hänt förr om åren. Tänker på olyckan med västen, ni minns kanske att ett barn faktiskt dog på en svensk förskola för inte så länge sedan. Hen fastnade med sin väst och ströps till döds. På en svensk förskolegård. Fruktansvärt, overkligt och borde aldrig ha behövt hända. Efter det så uppstod det västpanik på typ alla förskolor, vad var det för väst barnet hade haft? Vilka västar har vi på vår förskola? Västar kastades och byttes ut mot nya, med mindre risk att barnen skulle kunna fastna och bli hängandes.

Sedan dess är jag väldigt nyfiken på vilken sorts västar barn har, brukar spana när jag möter en förskolegrupp på stan. Tänker att det är ett bra sätt att mäta kvaliteten på en förskola. Om man inte ens bemödat sig med att se till att barnen har bra västar, då undrar man ju lätt, vad mer de struntat i?

Många verkar ha glömt hjälmolyckan

Nu vet jag inte om alla minns, men för en del år sedan var det också ett annat barn som dog på en förskola i Sverige. Han fastnade med sin hjälm, blev hängande, och dog. På en svensk förskolegård. Det verkar många ha glömt. För när jag stod där, i den där parken, mellan backen och parkleken, såg jag en väldig massa barn som lekte och klättrade i sina hjälmar. Barnen som tillhörde min barngrupp fick alla ta av sig sina hjälmar, och det var inget problem. Vi leker inte i hjälmarna, bara så.

Efter olyckan så lärde jag mig om de gröna spännena, att de löser ut, alltså lite mindre farliga att leka i. Men ändå, för enkelhetens skull, fick alla barn ta av sig hjälmarna. Däremot gjorde inte alla barn det i andra barngrupper. Så, då uppstod det där lite konstiga läget, där det plötsligt blir skillnad på barn och barn. Jag hade stenkoll på våra barn, inga hjälmar när vi klättrar och leker.

Men alla de andra barnen då? Flera barn klättrade i klätterställningen, barnen var ganska unga, runt tre skulle jag tro. Alla från samma förskola, det kunde jag se på det som stod skrivet på deras västar. Alla med hjälmar på. De flesta utan gröna spännen, jag kollade. Var befann sig deras personal? Jo, de stod alla tre och snackade en bit bort. Ingen var i närheten av barnen som klättrade.

Känsligt att ingripa – men gör det ändå

Så, vad gör man? Det är ju lite känsligt det där, att lägga sig i hur andra gör, ni vet. Men jag kunde inte släppa det, tänk om det händer något, och jag har stått här, och inte gjort något? Varför ska barnen utsättas för fara, bara för att de inte är ”mina” barn? Så jag sa till, gick fram till de vuxna, sa ungefär: ”Jag blir lite nervös när alla barn har sina hjälmar på sig, det har hänt olyckor med hjälmar.” Vet ni vad de svarade? ”Ja ja, vi har koll”… De hade inte koll, inte ett dugg. Strax efteråt samlade de ihop sina barn och lämnade parken. Jag andades ut.

Jag tänker att vissa saker får vi aldrig glömma, och om någon ändå gör det, påminn varandra. Barnen är allas ansvar. Inga hjälmar när man leker, bara så. Tack.

LÄS OCKSÅ:

Eva Lindström: Fokusera på rätt saker efter den tragiska olyckan

Lindström: Lärare och barnskötare gör inte samma jobb i förskolan

Eva Lindström: Obligatorisk förskola förändrar vårt uppdrag i grunden