Lärarnas larm: Stödbehoven skenar i förskolan

Sällan har en fråga engagerat så många som den om barn i behov av särskilt stöd. Över 2 000 lärare har svarat på vår enkät och berättat om sin situation – och det är dyster läsning. Bland annat vittnar de om dagliga kränkningsanmälningar, planering som inte hinns med, barn som slåss och ger sig på inredningen, hur pedagogerna hela tiden släcker bränder, går på knäna och gråter av utmattning när de kommer hem.

Se enkätsvaren längre ner i artikeln.

”Vi skriker efter resurs men ledningen säger att vi ska lösa det med ordinarie personal. Det är så fruktansvärt tragiskt och ledsamt”, skriver en lärare och en annan vittnar om hur de utåtagerande barnen alltid kommer i första hand – på andras bekostnad. ”Det är så otroligt sorgligt, då vi missar de barn som behöver precis lika mycket stöd fast på ett annat sätt. De tysta och tillbakadragna barnen, med språksvårigheter, som behöver stöd i kommunikationen och leken; de faller mellan stolarna.”

Hälften av alla som svarat på enkäten uppger att de har tre barn eller fler i behov av särskilt stöd – men utan att det finns möjlighet att tillgodose behoven.

Frustrerade läraren: ”Man känner sådan vanmakt”

Läraren Ann Nordlund, som arbetar på en förskola i ett socioekonomiskt utsatt område i norra delen av landet, har en barngrupp med 18 barn där cirka 10 av dem har väldigt stora behov.

– Det här påverkar oss pedagoger jättemycket. Det är svårt att jobba med hela barngruppen samtidigt, exempelvis på samlingen. För att få rätt nivå för barnen skulle vi behöva dela in i mindre grupper, men det har vi inte resurser till, säger hon.

Sjukskrivningstalen på Ann Nordlunds förskola är höga och hon berättar att de dessutom ofta har svårt att få vikarier, och att de som kommer ofta är outbildade och inte sällan har dåliga svenskkunskaper.

– Vi pusslar hela tiden och springer mellan avdelningarna och tar över barn från varandra. Det här gör att man sällan kan genomföra den verksamhet man planerat. Det känns inte bra alls. Vi orkar inte längre och det är fler och fler som börjar se sig om efter andra yrken. Det är många duktiga lärare inom förskolan som kommer att sluta, det är tragiskt, säger Ann Nordlund.

En annan som känner sig trött och frustrerad på situationen är Annika Arkbro. Hon har varit lärare i förskolan i snart 30 år och arbetar i dag på en förskola i södra Sverige. Genom åren har hon varit med om stora förändringar. Bland annat har hon, liksom åtta av tio lärare i enkäten, sett hur antalet barn med särskilda behov har blivit betydligt fler till antalet.

– Ja, även bland de allra yngsta vilka är de som jag arbetar med. Totalt har vi fyra avdelningar i huset och det finns hur många barn som helst som behöver extra stöd. Man känner sådan vanmakt att inte kunna ge dem tillräckligt. De har rätt till hjälp men vi får inga resurser vilket är väldigt frustrerande, säger hon.

Stöd till utåtagerande barn svårast att få till

Åtta av tio som svarat på enkäten förklarar att den största orsaken till att barnen inte får det stöd de behöver är att personalen helt enkelt inte får gehör för sina krav om särskilt stöd, exempelvis genom att få en resursperson till arbetslaget. Hälften vittnar om att de inte har möjlighet att göra individuella anpassningar och nästan lika många uppger att de heller inte har möjlighet att göra anpassningar på gruppnivå så att verksamheten blir likvärdig för alla barn.

Sju av tio lärare upplever att stödbehovet för de utåtagerande barnen är som allra svårast att tillgodose. Det här är något Helen Thulin, lärare på en förskola i södra delen av landet, känner igen sig i.

– Det går åt mycket energi till att förutse, vara närvarande och ta hand om det som händer. Det här leder till att vissa barn tar mycket plats och att de som är mer självgående får för lite uppmärksamhet. Man känner sig otillräcklig och det blir svårare att lyckas med sitt uppdrag, säger hon.

För att komma till rätta med problemen vill de flesta lärare som svarat på enkäten allra helst se mindre barngrupper. Övriga åtgärder som hamnar högt på önskelistan är extra resurs i barngruppen och specialpedagogisk vägledning. Läraren Helen Thulin instämmer.

– Jag har arbetat i förskolan sedan början på 1980-talet och minns hur det förr fanns fler specialpedagoger som var knutna till förskolan, en per hus. Det gav dem en större inblick och närvaro. De var mer med i barngruppen vilket gjorde konsultationen lättare och de kunde själva fånga upp ett och annat. Nu får vi handledning av en specialpedagog som har hand om många olika förskolor, och vi kan även få handledning av en psykolog. Det är bra att de finns men i slutändan är det ändå vi på förskolan som ska omsätta allt i praktiken, säger hon.   

Professorn: ”Det krävs en ledning med vilja och öppenhet”

Sven Bölte, professor i barn-och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska institutet och föreståndare för kunskapscentret KIND, har forskat och arbetat med utvecklingsrelaterade diagnoser i 30 år. Han är inte förvånad över att så många lärare upplever en ökning av antalet barn med svårigheter.

– Det är beklagligt men tyvärr inte förvånande. Rapporter som tittat på grundskolan och andra arbetsplatser vittnar om samma situation. Jag förstår att det är jobbigt och skapar frustration men den viktigaste insikten är att det här inte är barnens ansvar, de kan inte lösa sina problem i förskolan, och det kan inte vårdnadshavarna heller, säger han.

Sven Bölte påpekar att det går att få till en förändring om man tar tag i problemet, får ordning och reda samt struktur, och att det skapar en mer optimistisk och lösningsorienterad stämning när man upplever att man kan påverka och uppnå förbättring.

– Det finns stora skillnader inom förskolan, men om man har en stabil personalgrupp och ett bra systematiskt kvalitetsarbete går det att skapa en nivå där alla är nöjda. Inte en perfekt plats, men ”good enough”, säger han och poängterar i sammanhanget vikten av personalens erfarenhet och ambitionsnivå, och ledningens och kommunens inställning.

– Även att man har en plan för hur man ska göra. Vår erfarenhet är att det fungerar som bäst när man har en ledning med ambitioner, där det finns vilja och öppenhet att prioritera utmaningen eller där man startar en ny förskola och kan börja från början, och plocka personal med samma ambitioner, tillägger han.

Han tror däremot inte att mindre barngrupper per automatik löser problemet.

– Antal personal och storleken på barngrupperna kan säkert spela roll och göra skillnad, men det är inte hela förklaringen. Man måste alltid förvänta sig att möta barn i behov av särskilt stöd. I förskoleåldern finns en stor variation av utvecklingsgrad och det kan finnas förseningar i utvecklingen som inte måste betyda något i förlängningen, och utvecklingsvariationer bör kunna bemötas inom ramen för ordinarie verksamhet, säger han.