Lindström: Vi springer rakt in i en okänd katastrof
Krönika
I VÅRAS UPPLEVDE jag det här med pandemi lite som en utmaning, jag arbetar i förskolan, jag är van att se svårigheter och omöjligheter som utmaningar. Jag skrev till och med om att jag inte var rädd, att jag ville hålla ut och hålla om. Jag tar tillbaka det, det gäller inte längre. Jag är rädd och jag börjat bli rätt avvaktande till att hålla om. Vad är det egentligen som händer?
Coronaläget är värre än någonsin, men ändå känns det som om det är långt borta från förskolan. Jag ser den där bilden framför mig, det har skett en katastrof, alla människor springer ifrån katastrofen, utom några som springer rakt emot den. På bilden jag ser framför mig är det poliser och räddningstjänst som springer mot katastrofen, i verkligheten är det jag, och ni, alla vi som arbetar i förskolan. Vi springer rakt in i en okänd katastrof, eller inte helt okänd. Den heter Covid 19.
Men visst känns den ganska okänd, vi har fått mycket olik information om den. Hur den smittar, och vem. Först var det lugnt att skolorna var öppna, men sen ändrade man sig plötsligt. Stängde gymnasieskolorna, för äldre tonåringar smittade visst. Och sen stängde man högstadiet, för oops, det visade sig att yngre tonåringar också smittade.
Hur ska jag kunna känna mig trygg på mitt jobb? Vad vet vi egentligen? Jag brukade tänka, att det är ok, jag är relativt ung och frisk, jag klarar nog av att bli smittad. Men nu är jag rädd. Det finns inga garantier, tänk om jag blir sådär jättesjuk, och tänk om jag också blir trött och får en hjärna som inte orkar med. Tänk om jag inte kan arbeta alls på grund av att jag blivit sjuk? Vem kommer hjälpa mig då?
LÄS MER: Förskolepersonal hårt drabbade av covid-19
Efter en lång julledighet kände jag mig ändå rätt stark, vi kör på, det kommer att bli bra. Men sen står jag ändå här och undrar varför jag tycker att det är rätt jobbigt att ringa hem barnen med symptom. Jag behöver förklara att det är fortfarande samma rekommendationer som gäller, samma som i höstas. Jag förklarar också att det inte bara handlar om barnen längre, och vad dom orkar med eller inte orkar med på förskolan. Att det också handlar om att skydda oss vuxna. Att det är samma rekommendationer för oss, minsta symptom så måste vi vara hemma. Även om vi inte heller är ”sjuk sjuka”, snor och hosta betyder stanna hemma, för barnen och för oss. Utan oss, friska och på plats kan ingen lämna sina barn på förskolan.
Jag försöker förstå att det är jobbigt för många familjer, att ha sina barn hemma, kanske medan man själv försöker sköta sitt arbete på distans. Men, jag vill också kunna gå till jobbet, jag vill också kunna sköta mitt jobb. Jag kan inte arbeta på distans, jag behöver vara nära, jättenära. Jag har inga skydd, inget alls skyddar mig förutom att man ”tror” att barn inte smittar. Man tror, och man hoppas. Hur ska det hjälpa mig, hur ska det skydda mig?
Hur länge ska vi fortsätta att springa mot det okända, mot det som resten av världen springer ifrån? När säger vi stopp. Stopp, nu orkar vi inte springa mer, nu vågar vi inte springa längre. Bör vi ta varandra i händerna och vända om, och gå åt samma håll som alla andra?
LÄS ÄVEN
Här fick lärarna skapa egna covid-regler
Wiman: Skolan under corona är lite high chaparall
Premiär för nya podden Förskolan!
