Debatt: Elevers koncentrationsras slår mot skolans fundament
”Vi bör uppvärdera det långa och krävande läsandet och samtidigt tona ner föreställningar om att det finns supermetoder”, skriver Erik Cardelus.
Debatt Skärmberoendet bäddar för en ung generation som inte orkar och som har hjärnor formade av skrollande, korta klipp och pushnotiser, skriver Erik Cardelus.
Som stockholmare åker jag ofta tunnelbana. Här kan man inte undgå att lyssna på ungdomar som pratar om sin vardag i skolan – rakt och ofiltrerat. Här utbyts erfarenheter av lektioner, lärare och lärandesituationer. Påfallande ofta upprepas fraser som ”Jag orkar inte”, ”va’ jobbit” alternativt den korthuggna, men expressiva frasen ”oorka” relaterat till lärande, vanligtvis en längre textläsning.
Att skolan kan vara jobbig är inget nytt. Inte heller att ungdomar påverkas av starka hormonflöden och att läsning kan vara trögt. Ändå signalerar dessa fraser, tillsammans med flera rapporter, att dagens unga får allt kortare uppmärksamhet och uthållighet i lärandet, mindre attention span och grit, på forskarengelska.
Digitaliseringen sticker ut
Så varför får unga svårare att koncentrera sig? Som vanligt finns många förklaringar. Ändå sticker digitaliseringen ut: att dagens unga är uppvuxna med skärmar, extremt uppmärksamhetsugande, dopamindrivande och splittrande teknologier designade av experter i Silicon Valley. Skärmberoendet bäddar för en ung generation som inte orkar och som har hjärnor formade av skrollande, korta klipp och pushnotiser.
Därmed är skolans fundament – den långa och krävande koncentrationen riktad mot långa och krävande innehåll – i fara. Detta sagt utan alarmism, men med bekymrad realism.
Från Daniel Willingham och Angela Duckworth till Torkel Klingberg och Anders Hansen har vi röster som säger att allt kvalificerat lärande är trögt och bygger på motstånd. Ju viktigare kunskaper, desto mer motstånd. Parallellt finns det fler uppmärksamhetstjuvar och dopamingodis än någonsin. Extra svår blir läsningen av långa och krävande texter – skolans favoriserade aktivitet som pekar vidare mot högskolan och vuxenlivet.
Här märks en inneboende konflikt i dagens kunskapssamhälle. För medan de enklaste jobben numera kräver alltmer utbildning och idealet om forskningsbaserade verksamheter ökar, sjunker de ungas uthållighet och koncentrationsförmåga.
Två medskick
Men hur hjälper vi de unga att orka mer, speciellt med läsningen? Här har varken jag eller övriga forskare någon guldnyckel, såvida AI-programmen inte tillåts orka åt oss alla.
Likafullt finns två medskick. Först kommer insikten från antiken till dagens gym, synlig i Aristoteles kända sentens: ”kunskapens rot är bitter, men dess frukter är söta” eller på skylten på gymmet: ”No pain no gain” eller ”Inget vett utan svett”. Med andra ord bör vi uppvärdera det långa och krävande läsandet, samtidigt tona ner föreställningar om att det finns supermetoder och genvägar till utvecklad läsförmåga. Lärandets defaultläge är tröghet, men vi kan mildra och övervinna det på olika sätt. Extra viktigt blir det med läsförmågan, en kompetens som vi saknar naturligt och som det krävs mycket möda att förvärva och sedan utveckla. Att små mörka krumelurer på vitt papper (eller annan ljus bakgrund) kan betyda så oändligt mycket, kräver enormt mycket ansträngning och uthållig träning av oss. Så hur hjälper vi dagens unga med läsningens inneboende tröghet?
Dopamindränkt berättande
Genom hundratals år har mänskligheten använt berättelser (skönlitteratur), en beprövad metod som bottnar i nyfikenhet på andras liv, speglat i sig själv. Alltsammans kryddat med ett riktigt skönt och skickligt hantverk, med berättarkonst eller story-telling, som det heter på svengelska idag. Men skönlitteraturen utmanas numera av digital story-telling, uppbackad av enorma finansiella intressen och duktiga designers. Det är ett multimodalt, algoritmstyrt och dopamindränkt berättande, utan transportsträckor och med maxad klibbighet (stickyness), där klick efter klick får belöningssystemen att rusa. Den tröga analoga läsningen hamnar därmed i ett ojämnt spel, med en mäktig utmanare på andra sidan. Färgglada rörliga bilder och ljud utklassar helt enkelt mörka krumelurer på ett vitt papper, åtminstone i ett första läge och om hjärnan är ovan.
Just därför har läsfrämjande aldrig varit viktigare än nu. Läsfrämjandet bör byggas så brett som möjligt, förena lust och lärande. Läsfrämjandet behöver bli något som angår oss alla, inte bara svensklärare, bibliotekarier och enstaka boknördar. För alla skolämnen vinner på att dagens unga läser längre texter, en träning i uppmärksamhet och uthållighet, en aktivitet som öppnar dörrar till det demokratiska kunskapssamhället, men framför allt en aktivitet som öppnar vägar till en enorm mängd lustfyllda, empatiska och fantasisprakande mänskliga erfarenheter och textvärldar.
Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk.
Referenser
Duckworth, A., & Jonasson, C. (2016). Grit : konsten att inte ge upp / Angela Duckworth ; översättning: Charlotta Jonasson.
Hansen, A. (2020). Skärmhjärnan : hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda / Anders Hansen.
Klingberg, T. (2016). Hjärna, gener & jävlar anamma : hur barn lär / Torkel Klingberg.
Willingham, D. T., Kornhall, P., & Nagy, M. (2018). Varför gillar inte elever skolan? / Daniel T. Willingham ; översättning: Matilda Nagy ; förord och faktagranskning: Per Kornhall.
