När läraren alltid är 65 mil bort

– Hóla alumnas! Vad roligt att ni är här, alla fyra.

Marsfredag i Sigtuna. Helena Mats­dotter rättar till locket på sin bärbara så hela hennes ansikte syns i webb­kameran, och uppmanar sina elever att göra detsamma.

Jag tycker att alla ungdomar i Sverige ska ha samma rätt till språkunder­visning, oavsett var de bor. De ska inte behöva flytta för att få det!

Från sin plats vid köksbordet ser hon ut mot en liten bergknalle och en gråbrun gräsmatta där snödroppar, krokus och tulpaner börjat sticka upp, och genom fönsterspringan hör hon småfåglarna kvittra. Den här tiden på året märks det att vi bor i ett avlångt land, konstaterar hon då de fyra spanskeleverna i Vindelälvsskolan berättar att natten där bjudit på minus arton och att de planerar skidåkning i helgen.

Helena ser framför sig hur fint det måste vara där uppe nu. Hon har varit på plats i Sorsele ett par gånger och beundrat skolans ”sanslöst vackra” utsikt över älven.

Men nu är det slut på småpratet, i alla fall på svenska. Helena lägger upp ett dokument på skärmen.

– Jag tänkte att vi skulle hålla på med småprat på spanska, sånt som är lite mindre formellt än i läroboken.

På dokumentet står fraser som ”¿Cómo estás?” och ”¡Hasta mañana!”. Eleverna får prova att använda dem, två och två.

I klassrummet i Sorsele finns också Emeli Stenvall, som är handledare vid åttornas spansklektioner. Det innebär att hon dels har ansvar för tekniken på plats, dels är både resurs och vakande öga i klassrummet.

Att en handledare finns i samma lokal som eleverna är ett krav från Skolverket då det gäller fjärrlektioner. Ett annat villkor för att få bedriva fjärrundervisning är att ingen legitimerad och behörig lärare finns i skolan eller att elevunderlaget är för litet för att räcka till en heltidstjänst.

Just så ser verkligheten ofta ut i kommunerna i Västerbottens inland, dit Sorsele hör. Därför har Region 10, som är en sammanslutning av tio kommuner i Västerbottens och Norrbottens inland, tagit på sig ansvaret att samordna fjärrundervisningen i området. De kartlägger behoven och pusslar ihop tjänster och elevgrupper. De var också de som hade lagt ut den annons som Helena nappade på förra våren.

– Jag tyckte det lät både spännande och viktigt eftersom jag tycker att alla ungdomar i Sverige ska ha samma rätt till språkundervisning, oavsett var de bor. De ska inte behöva flytta för att få det!

Hon fick på sin lott att undervisa elever i Storuman och Sorsele och fick under sommaren gå en distansutbildning i fjärrundervisning vid Umeå universitet.

Några veckor in på höstterminen var hon på plats i Storuman och Sorsele, för att träffa eleverna, utifrån Region Västerbottens önskemål. Under året har hon också tagit för vana att hålla koll på vad som händer i de två kommunerna, för att få ett hum om vilken verklighet eleverna lever i.

– Det känns viktigt att kunna prata om det nya kondiset i Sorsele och göra exempelmeningar på spanska om Blattnicksele och Gargnäs.

Att hon missar det dagliga småsnacket i korridorer och personalrum gör henne inte så mycket.

– Jag är inte den sortens person som behöver ha människor omkring mig hela tiden.

Och helt ensam i sin bubbla är hon inte. En gång varannan vecka, ibland oftare, ”ses” hon och hennes fjärrkollegor (som sitter i Västerbotten, Småland, Skåne och Kroatien) över nätet för att utbyta erfarenheter och tankar. Hon blir också inbjuden till temadagar och dylikt i skolorna och deltar i utvecklingssamtal på länk.

Helena tycker det är smidigast när varje elev jobbar vid en egen skärm så här, men i större grupper är det storskärm som gäller. Då är så kallade ljudpuckar utplacerade i rummet, som gör att hon kan höra allt som sägs. Då delar hon också ofta upp klassen i två grupper. Eleverna kan då använda chattfunktionen för att ställa frågor till henne. Den är över huvud taget mycket bra, tycker hon, inte minst för att det går att kommunicera enskilt via den.

Helena tycker det är smidigast när varje elev jobbar vid en egen skärm så här, men i större grupper är det storskärm som gäller.

– Då kan de blyga också ”prata” med mig, så det är faktiskt bättre än vid vanlig klassrumsundervisning!

Hon har också en känsla av att en del elever kan uppleva det lättare att anförtro sig till henne, som inte bor i samhället där ”alla känner alla”.

– Det är tydligt att det går att bygga relationer även på avstånd.

Innan hon började var hon lite oroad över att mycket lektionstid skulle gå till teknikstrul, men de farhågorna har kommit på skam. Bara en gång, då hela nätet låg nere, fick handledaren rycka in, enligt den plan B de tillsammans hade utarbetat.

– I övrigt tycker jag man ska tänka mer pedagogik än teknik när man fjärrar.

Och de fyra eleverna i Vindelälvsskolan är nöjda med att få läsa spanska på det här sättet..

– Annars hade vi fått ha tyska eller engelska och det är inte lika kul, säger Tilde Johansson, som valt spanska för att det är ett världsspråk, medan Roxanne Jansson förklarar att hon vill lära sig språket eftersom det är vanligt på Filippinerna, som hennes mamma kommer från.

Tjejerna upplever att det är lättare att koncentrera sig när man sitter vid en egen skärm där allt hörs i lurarna och den som för tillfället pratar syns. Det enda jobbiga är att behöva se sig själv på skärmen tycker de.

De tror att det skulle fungera med fjärrundervisning i andra ämnen också.

– I helklass kanske det skulle bli lite stökigare, men om alla bara gör som de ska tror jag det skulle funka, säger Felicia From.

Innan lektionen är slut uppmanar Helena sina elever att komma med egna förslag på vardagsfraser de vill kunna på spanska tills nästa gång. Så vinkar hon mot sin datorskärm:

– ¡Adiós!