Snart i pension: ”Vad räknades egentligen?”

Jag har precis läst Maria Wimans krönika om mikromotstånd. Den om att kunna fokusera mer på våra elever än att skriva ”ryggenfri-dokument”. Tänk om man hade vetat allt man vet nu, när man gick in i lärarprofessionen för 15 år sedan efter sex terminer vid Linnéuniversitetet i Växjö. Jisses vad tid man hade sparat på att låta bli att producera och dokumentera sånt som ingen egentligen velat veta eller frågat efter sedan det producerades.

Jag kom från yrkeslivet inom industrin där jag verkat i över 30 år. Där hade vi också dokumentation, men inte i sådana mängder. Läraryrket visade sig för en bonnasmed från landet vara någonting helt annat när det gällde att sopa trappan runt omkring sig, detta ifall någon från skolinspektionen skulle komma och syna en i sömmarna.

Jag undrade lite om jag verkligen var på rätt spår.

Min första chef, eller rektor som det heter på skolspråk, hade något han kallade för "lakan". Det var ett stort pappersark i A0. A0 är storleken över A1 som i sin tur är större än A2, som i sin tur är större än A3. Ja, ni fattar. Detta dokument kunde man i Excel med diagram, symboler och statistik. Där fanns alla elever i tre årskurser på Industritekniska programmet.  Där fanns närvaro, frånvaro, överenskommelser och allting annat man överhuvudtaget kan fylla på i ett dokument. Jag tror till och med att det fanns skostorlekar för elevernas skyddsskor.

Jag undrade lite om jag verkligen var på rätt spår; ska jag jobba med detta, eller är det viktigare att veta vilken borrstorlek och varvtal du ska ha om du vill borra och gänga upp ett hål till M10 i 15mm plattjärn? Min kollega, som varit i utbildarbranschen länge, lugnade mig och sa att jag inte skulle bry mig så mycket om det där lakanet. Han hade ett eget system med pärmar, en pärm för varje elev. Den innehöll bara precis den information man behövde för att ha koll på de små liven. 

Elever som hittat hem

Nu har jag börjat städa bland mina elevpärmar. Det är dags att göra någonting annat innan det är för sent. Senaste tiden har jag blivit mailbombad med förslag på vad jag kan göra med alla mina pensionspengar. Det ordnar sig nog med den saken. Jag ska städa klart här först. Det är mycket nostalgi att röja upp i ett 15-årigt yrkeslärarliv: bilder på elever, deras arbeten och gamla prov som man nästan behöver vara läkarsekreterare för att tyda.  

Minnen av elever som sagt:

– Fan Hasse, jag vet inte vad jag gör här. Du måste hjälpa mig igenom detta. Efter tre år fick eleven jobb där han gjort sin APL. Numera kör han, och utbildar på maskiner där jag aldrig ens skulle kunna hitta huvudströmbrytaren. Den brukar ändå vara ganska stor.

Ytterligare någon elev åker världen runt och monterar maskiner som är tillverkade i Ronneby och exporteras utomlands till jordens alla hörn.

Jag tycker väl själv att jag inte tillfört så mycket. Det är elevernas eget driv samt intresset för teknik och nyfikenhet som i huvudsak styrt dem åt det ena eller det andra hållet.

Nåja, det handlar kanske lite om att få ut dem till rätt APL-plats. Och det har ju faktiskt varit mitt jobb, att göra eleverna anställningsbara. 

Arbetsförmedlingen är numera bara en dator.

En elev ville göra sin APL på ett företag där han sommarjobbat sedan han var tretton. Jag försökte med en dåres envishet att få honom att lyfta blicken lite och titta på ett annat företag jag hade i rockärmen, där jag trodde han skulle passa in med sina skills som person och problemlösare.

– Nej, sa han. Kommer inte på fråga. Jag vill vara där jag alltid har varit!

Jag tog ändå kontakt med det andra företaget och undrade om jag kunde få komma på besök med en elev, säga hej och titta lite.

Vi bokade ett möte och den bångstyrige och jag åkte dit för att hälsa på. Jag förklarade för eleven att det bara var ett studiebesök. Min kontakt vid företaget var en annan före detta elev som nu jobbar som arbetsledare. 

Min elev grymtade lite men vi fick en rundvandring där vi fick se verksamheten. När vi åkte tillbaka till skolan grymtade eleven vidare och sa att han kunde försöka ett par veckor.
– Men sedan ska jag tillbaka!

Arbetsledareleven ringde upp efter några veckor och berättade att det verkade som om vi fått till en ”perfect match” som det heter på utrikiska. Min APL-pojk funkade jättebra i deras organisation och de tänkte erbjuda honom en provanställning.

Från tveksamhet till framgång

Det är ett kräset ställe där de inte tar in vem som helst, men när övrig personal hörde att det bara var en provanställning ifrågasatte de ledningens beslut. Häromdagen kom den envise eleven med kommunens största leende i ansiktet och berättade att han fått jobb direkt efter studenten.

– Tillsvidareanställning! Jag skrev på igår.

Jag erbjöd mig snabbt att fixa tillbaka honom till det gamla stället där han sommarjobbat hela livet.

– Det ger du fan i! fick jag till svar. 

Det är nyttigt att se vad som finns på andra sidan staketet. Det ger nya insikter, kunskaper, idéer och bygger ut kontaktnätet. Snart är kontaktnätet det enda vi har kvar när det dras ner på arbetsmarknadsresurser. Arbetsförmedlingen är numera bara en dator. Där gäller det att ha PIM-körkort (ett bevis på grundläggande digital kompetens för lärare red. anm.) som Wiman berättade om i sin krönika härförleden. Mycket läsvärd tjej, den där Wiman förresten. Det bor massor av sunt förnuft i hennes hjärna. Rolig är hon också lite hela tiden faktiskt.

Spontan mentorstid

Som yrkeslärare lär man känna eleverna. Man cirkulerar hela tiden i verkstan och plötsligt hör man diskussioner eleverna emellan. De glömmer att man är där om man hela tiden rör sig runt arbetsbänkarna. Man pratar med dem om allt möjligt över mekbordet, lite mentorstid. De tar hjälp av varandra och löser problem. De frågar ibland men det viktigaste är att våga, att våga göra fel.

Ofta får man säga:

– Om ni redan hade kunnat detta hade ni inte behövt vara här alls. Försök igen på ett annat sätt om det inte funkade.

Stoltheten i ögonen när de löst problemet. När de får beröm för tålamod och passion och man ser att de växer på stället, blir lite rakare i ryggen, axlarna spänns och de sträcker upp sig lite. Ibland kan en klapp på axeln få den värsta pessimist att ta ännu ett steg. 

Allt ska in i dokumentförstöraren

Återigen, nu ska de slaktas, mina gamla pärmar. Det får inte finnas några spår kvar; inga foton, inga personnummer och inga namn. Allt ska in i dokumentförstöraren. Det mesta var redan bortstädat, men något enstaka personnummer hade hängt kvar i någon gammal pärm. Men nu tror jag det är upprensat i GDPR-träsket. Vi har genom åren hunnit avverka ett antal rektorer. De brukar på sin höjd hänga i några år innan de går vidare till större uppdrag i dokumentationsbranschen. Vi får väl hoppas att det inte är oss yrkeslärare det beror på. Vi kan ibland vara lätt burdusa när tingens ordning inte går åt vårt håll. Men ofta får vi även höra att det alltid är raka puckar och det är ju bra. Slutligen: Upp med allt på bordet så vi vet vad vi ska processa först. Lite som en klassisk FMEA, om vi ska tala industrispråk. (Failure mode and effect analysis). Efter det kan vi fylla på i "lakanet". 

• Hans Kristiansson går i snart i pension och har arbetat som yrkeslärare på industritekniska programmet Gymnasieskolan Knut Hahn i Ronneby i 15 år. Hans sista insats på skolan blir som flakvärd på studentdagen – på elevernas begäran.

LÄS mer av Hans Kristiansson:

”Eleverna undervisade sig själva”

LÄS om Hans Kristiansson:

De ger yrkeseleverna självförtroende

LÄS Maria Wimans krönika

Maria Wiman: Mikromotstånd är tidens melodi