”Vi kan inte punktlista fram yrkeskunnande”
Krönika Tydlighet lyfts ofta fram som lösningen på skolans utmaningar. Men när allt måste vara uttalat och förutbestämt riskerar något annat att gå förlorat – ansvar, omdöme och förmågan att hantera det otydliga. Frågan är om mer tydlighet alltid är svaret, skriver Martin Harari Thuresson.
Jag har vid flera tillfällen stött på en tankefigur som går ut på att om lektionerna blir tydligare så kommer eleverna att lyckas bättre. När tydlighetstanken lanserades slogs jag av att den var nedlåtande mot oss lärare. Att framhäva att vi lärare ska jobba med tydlighet innebär ju att någon trodde att vi försökte vara otydliga och behövde omvändas och i stället vara tydliga. För mig är det en självklarhet att vara tydlig. Detta gjorde att jag inte tänkte så mycket på de återkommande tydlighetspåbuden, i allt från utvecklingsarbete till anpassning av undervisningen för enskilda elever. På min skola infördes rutiner – exempelvis att allt eleven skulle göra på en lektion skulle skrivas i punktform på tavlan för att det skulle vara tydligt för eleven vad som skulle hända. I detta skede upplevde jag det första tecknet på att något var tokigt. Efter uppstarten av lektionen fick jag nämligen ofta frågan: ”Vad ska jag göra nu?”, trots att informationen fanns både på listan på tavlan, gavs muntligt under introduktionen och var upplagd i skolan lärplattform.
En legitim ursäkt
Det som till slut fick mig att vakna upp och se tydlighetstankens baksida var ett samtal om en elevs praktik. Eleven hade helt sonika lämnat arbetsplatsen mitt under ett arbetspass. Vid samtal med eleven fick jag svaret att det inte fanns något viktigt att göra. Handledaren hade varit otydlig och därmed var det handledarens fel, menade eleven. Alltså såg eleven otydlighet som en legitim ursäkt till att inte fortsätta arbeta. Det slog mig också att jag upplevt liknande tankar på lektioner många gånger. När jag gått runt för att få alla elever att börja med en uppgift har vissa elever på olika sätt uttryckt att de inte vet vad som ska göras och därför inte gör något alls. Ibland menar eleven att något står i vägen för att göra uppgiften; saknat material, svår instruktion, avsaknad av penna eller liknande. Allt ses som legitima ursäkter till att inte fortsätta.
Otydlighet och bekymmer
I yrket finns alltid massa otydlighet mellan avväganden och bekymmer att ta sig förbi. I en yrkesutbildning är det ofta kunnandet eller den tysta kunskapen som är det viktigaste. Omdöme, ansvar, bemötande och estetik är ofta helt centrala delar av vad eleven behöver i yrket. Denna typ av kunnande är, per definition, otydlig och sitter i elevens kropp och sinnen. Vidare är det inte säkert att vi vet exakt vad en elev kommer att lära sig i en viss övning. När jag tänkt att en elev ska lära sig koppla in en sensor på min lektion kan det mycket väl bli så att det blir tålamod och pressning av ändhylsor som blir det kunnande som eleven tillägnar sig. I detta exempel blir tydligheten ett hot där elev eller lärare riskerar att se elevens nya kunnande som ett misslyckande eftersom det inte var vad eleven skulle lära sig enligt den tydliga planen. Jag tror därför att rätt fråga är: ”Hur vi ger eleverna strategier för att hantera otydlighet?” snarare än: ”Hur blir vi så tydliga att ingen kan missförstå?”
LÄS MER:
Martin: Därför är jag yrkeslärare
