Slutreplik: ”Vi måste dela både ilskan och handlingskraften”
Debatt Den hårda systemkritiken är berättigad och viktig, men ”vi får inte låta kritiken mot systemet glida över i uppgivenhet inför vår egen professionella kraft”, skriver specialläraren Niclas Fohlin.
LÄS MER HP Tran: ”Det är inte lärarna som har slutat tro på sina elever”
Svensk skola bärs i dag av lärare som alltför ofta arbetar på gränsen till vad som är hållbart: planerar på kvällar, löser konflikter utan stöd, täcker upp för brister i organisationen, går till jobbet när de egentligen borde stannat hemma. Det är ingen hemlighet, och det är heller inget jag föraktar. Tvärtom. Jag hyser en djup respekt för att min yrkeskår varje dag får verksamheten att fungera trots att förutsättningarna ofta inte finns där.
Med andra ord, och som svar på HP Trans kommentar till min krönika om ”nånannanismen”:
Det var heller aldrig min poäng att lärare har slutat tro på sina elever eller att de inte anstränger sig tillräckligt. Min poäng var en annan: att det blir farligt när vi som profession, fullt begripligt, börjar vänja oss vid tanken att lösningarna alltid finns någon annanstans. Inte för att kritiken mot systemet är fel utan för att vi riskerar att förlora något som också måste försvaras: vår gemensamma handlingskraft och vår tilltro till att undervisningen faktiskt gör skillnad.
Lärarens handlingskraft kräver förutsättningar, samarbete, tillit, ledarskap och en skolorganisation som faktiskt gör kollektiv professionalitet möjlig.
Det finns en risk för oss som yrkesgrupp. Om vi letar syndabockar i det professionella uppdrag som är ålagt oss, oavsett hur rimlig ilskan är, riskerar vi att abdikera från något centralt i vår yrkesidentitet. Vi är de som möter eleverna. Vi är de som, oavsett vad politiken beslutar, fattar de avgörande besluten i klassrummet varje dag. Det ansvaret kan vi inte lämna ifrån oss även om villkoren för vår yrkesutövning borde vara bättre!
Men här behöver jag vara tydligare än i min första text. Den handlingskraften ligger inte på varje ensam lärare att lösa. Ingen enskild lärare kan skapa det som forskningen kallar collective teacher efficacy. Den uppstår inte genom personlig moral, extra slit eller egna uppoffringar. Den kräver förutsättningar, samarbete, tillit, ledarskap och en skolorganisation som faktiskt gör kollektiv professionalitet möjlig.
Det är därför frågan om nånannanism måste kopplas till styrningen av skolan. Det vi har sett under lång tid är hur en mål- och resultatstyrd skola, starkt präglad av New Public Management, har flyttat fokus från det gemensamma till det individuella. Ansvar pressas nedåt. Skolor konkurrerar. Medarbetare förväntas prestera och lösa allt mer på egen hand. I ett sådant system blir budskapet i praktiken ofta: Satsa på dig själv, lös ditt eget klassrum, håll dig själv flytande.
Men skolan fungerar inte så. Den är i grunden en kollektiv verksamhet. Kunskap växer i gemenskap. Trygghet byggs av oss tillsammans. Hållbar undervisning kräver gemensamma strukturer. En god skola uppstår inte när varje lärare springer fortare ensam utan när personal tillsammans bestämmer sig för att skapa något stabilt, tryggt och professionellt. Där finns styrkan. Och där finns också hoppet.
Så – ja, vi behöver fortsätta tala klarspråk om skolans finansiering, orimlig arbetsbelastning, segregation och systemfel. Vi behöver kräva bättre villkor och en återreglering som garanterar ett minimum av de förutsättningar yrket kräver. Men vi får inte låta kritiken mot systemet glida över i uppgivenhet inför vår egen professionella kraft. Vi behöver både kräva bättre villkor och värna en hög tilltro till undervisningens möjligheter.
Och där, HP Tran, tycker jag faktiskt att ditt svar visar just det jag vill försvara. Yrkesstolthet. Kampvilja. Omsorg om både elever och lärare. En stark känsla av att skolan bara kan bäras tillsammans.
Där tror jag att vi är överens.
LÄS ÄVEN
”En epidemi i skolan – nånannanismen sprider sig”
