Fohlin: ”Alla lärare behöver de professionella samtalen”

Bakgrundsfoto: Adobe Stock
Krönika ”Vi lärare förväntas klara oss själva, som om utbildning bara handlade om att förmedla fakta och inte om att möta hela människor i deras mest formbara år”, skriver Niclas Fohlin, och visar en annan väg.
LÄS MER Speciallärare: ”Handledningen börjar på golvet”
Jag minns min allra första morgon för tjugo år sedan, när jag stod utanför klassrummet med nyckeln i handen. Jag kommer ihåg hur mina fingrar darrade. ”Kommer de att lyssna?” ”Räcker jag till?” ”Tänk om jag förstör allt?” Jag rätade på ryggen, klev in med en intränad blick av självförtroende, och kom sedan ut på eftermiddagen med huvudet fullt av kaos. Stefan hade sprungit ut och smällt igen dörren. Sofia hade gråtit tyst i ett hörn hela eftermiddagen, och jag visste inte varför.
Så började min lärarresa – med mer tvivel än trygghet, mer frågor än svar.
Min tilldelade mentor, en lärare med trettio år i yrket, gav mig tre råd: Var hård. Håll avstånd. Kräv lydnad. Sedan stängde hon sin klassrumsdörr, precis som alla andra. I lärarrummet pratade vi om allt utom det som verkligen spelade roll. Ingen visste vad som hände där inne i klassrummen, bakom våra stängda dörrar. Och ingen verkade riktigt bry sig.
Efter något år av ensamhet bytte jag skola. Fick en SU-grupp med barn som bar på mer än vad någon nioåring borde bära. Där mötte jag Eva. Hon var specialpedagog.
Våra samtal blev min livlina. Signalen dog alltid i samma tunnel men samtalet fortsatte på andra sidan, precis som tankar gör när de äntligen får syre.
Eva hade något jag inte kunde sätta ord på då. Hon kunde få ett utagerande barn att stanna upp bara genom att sätta sig på huk och fråga: ”Vad hände med dig i dag?” Inte ”vad gjorde du?” utan ”hur är det med dig?”. Den skillnaden förändrade allt. Hon såg på barnen så intensivt att de började se sig själva genom hennes ögon: som människor värda att tro på.
Första gången jag ringde Eva på vägen hem var det för att jag behövde berätta om dagen när allt gått fel. Brandlarmet hade gått, musikläraren var sjuk, och jag hade tappat tålamodet med Emil som för femtioelfte gången vägrade öppna sin bok. Eva lyssnade utan att döma. Ställde frågor som öppnade i stället för stängde: ”Vad tror du Emil bär på?” ”Vad skulle du vilja testa imorgon?”
Våra samtal blev min livlina. En gång i veckan blev två, sedan tre. Signalen dog alltid i samma tunnel men samtalet fortsatte på andra sidan, precis som tankar gör när de äntligen får syre. Eva gav aldrig färdiga lösningar. Hon hjälpte mig att tänka själv, att se mönster, att förstå att varje barn i mitt klassrum bar på en historia som påverkade deras förmåga att ta in matematik eller svenska just den dagen.
Sakta förändrades min undervisning. Jag slutade jaga ordning för ordningens skull. Började se eleverna – verkligen se dem. Marcus som alltid störde visade sig vara rädd för att misslyckas. Amina som aldrig räckte upp handen hade briljanta tankar men var rädd för att ta plats. När jag började möta dem där de var i stället för där läroplanen sa att de borde vara hände något magiskt. De började lära sig. På riktigt.
De samtalen med Eva blev grunden för allt jag senare gjorde, böckerna jag skrev, föreläsningarna jag höll, läraren jag är än i dag. Men framför allt lärde de mig att ingen lärare ska behöva bära sitt klassrum ensam.
I dag, tjugo år senare, ser jag hur vi fortfarande stänger våra dörrar. Hur vi bär elevernas trauma, föräldrarnas förväntningar, samhällets krav och vår egen otillräcklighet i tystnad. Vi jagar mellan kopiatorn och klassrummet, mellan möten och mentorssamtal, dricker kallt kaffe i farten och pratar om allt utom det som verkligen tynger. Går hem med huvudet fullt av ”borde ha gjort” och ”nästa gång ska jag”.
Stefan kom tillbaka. Sofia berättade vad som tyngde. Emil öppnade sin bok. Inte för att jag blev perfekt, utan för att jag slutade försöka vara det ensam.
För några år sedan hände det som måste hända. Jag blev den som svarade när någon annan behövde ringa. En ung lärare hörde av sig en tisdag, rösten full av samma tvivel jag en gång burit. Vi pratade tills hon avbröt: ”Förlåt Niclas, tunneln kommer nu. Jag ringer på andra sidan.” Där och då förstod jag att detta är hur det fortsätter. Cirkeln är sluten.
Andra yrken som arbetar så nära människors sårbarhet har samtal som en självklarhet. Psykologer, läkare, socionomer. Alla har de forum för reflektion, för att bearbeta det tunga, för att växa. Men vi lärare förväntas klara oss själva, som om utbildning bara handlade om att förmedla fakta och inte om att möta hela människor i deras mest formbara år.
Vi behöver alla vår egen Eva. Inte någon som säger hur vi ska göra, utan någon som hjälper oss att tänka klart. Som påminner oss om att vi inte är här för sommarlovet utan för ögonblicken: när Sandra förstår, när Mohammed vågar, när framtiden tar form i vårt klassrum. Ingen lärare borde behöva bära allt ensam på sina axlar.
Att samtala med andra är inte ett tecken på svaghet. Det är professionell mognad. Det är att erkänna att läraryrket är för viktigt för att bäras i ensamhet. För när vi tar hand om oss själva tar vi bättre hand om våra elever.
Stefan kom förresten tillbaka nästa dag. Sofia berättade till slut vad som tyngde. Emil öppnade sin bok. Inte för att jag blev perfekt, utan för att jag slutade försöka vara det ensam.
Innanför varje klassrumsdörr finns en lärare som gör sitt yttersta. Efter varje tunnel borde det finnas någon som väntar på att samtalet ska fortsätta.
LÄS ÄVEN
Så jobbar vi med lärarhandledning