Backa – inte strida

Eget val. På morgonsamlingen väljer eleverna var sin aktivitet. Zaenab Abbas vill kasta boll i korg. Foto: Peter Holgersson

I svensk nyhetsrapportering började det med Oscar. Sveriges Radio kunde berätta om pojken som regelbundet hölls fast av skolpersonal när han fick utbrott. Oscar brottades ner, med huvudet mot golvet, fick svårt att andas.

Skolinspektionens kommentarer i det följande nyhetsflödet, exempelvis att vuxna måste ingripa för att upprätthålla ordning, upprörde bland andra psykolog Bo Hejlskov Elvén, Sveriges Mr Lågaffektivt bemötande. Våld föder våld, lyder motargumentet något förenklat. Dessutom är fasthållning direkt livsfarligt, tillägger expertisen.

Järnkoll. Linda Davidsson
är uppmärksam på elevernas affekter för att undvika
kaotiska situationer. Foto: Peter Holgersson

I Hagbyskolan i Linköping började det i stället med flickan som bankade fötterna i elementet. Hon dunkade dem i den hårda metallen om och om igen. Hon slet av sig hårtestar och kläder.

– I början försökte vi vuxna ta kontroll över situationen. Vissa saker fick hon inte bestämma över, som toa- och matsituationer. Det ledde till tvång, både fysiskt och strukturmässigt. Till slut kände jag att det inte funkade, det ledde inte till någon bättring. Vi behövde helt enkelt hitta bättre strategier för att hantera utåtagerande och självdestruktiva barn, säger Linda Davidsson,

lärare och arbetslagsledare i grundsär­skolans träningsklass i Hagbyskolan.

Hon hade själv intresserat sig för lågaffektivt bemötande. Linda Davidsson stämde av sina tankar med kollegorna: att i kaotiska situationer backa, hålla helt tyst, inte tillrättavisa, inte möta elevens blick, lämna utrymme för barnet att själv återta kontroll och som vuxen använda sig av avledning. Flera av pedagogerna uttryckte att ”jo, det är ju lite så vi har tänkt”. Linda Davidsson blev sporrad att ta reda på varför det var ”lite så vi tänkt” och att nå en konsensus kring hur arbetslaget vill bemöta elever i affekt.

Lärarna backade, stannade upp. Utgångspunkt: Alla barn gör rätt, om de förstår vad de ska göra och varför. Vad är det flickan inte förstår när hon sparkar mot elementet? Vad försöker hon berätta? Vad har vi inte lyckats göra tydligt för henne?

– Vi bestämde att hon hade rätt att säga nej till allting tills vi gjorde oss förstådda.

Lärarna kartlade hennes dagar: När blir hon arg? Vad har hänt just innan? Vilka fanns i rummet då? Syntes något mönster?

Ingen försökte längre dra bort henne från elementet. I stället valde pedagogen att själv sätta sig på golvet, göra sig lika liten. Ryggen mot flickan, och när det gick, satte sig den vuxne mellan elementet och henne. Skydda eleven, men inte överta kontrollen. Pedagogen tyst. Knäpptyst. Samtidigt drog en annan vuxen i gång ett Youtubeklipp, det klipp som de visste att eleven gillade. På så vis erbjöd de en avledning.

Slet eleven sig i håret, hade det varit direkt kontraproduktivt att försöka bända loss handen, fortsätter Linda Davidsson. I stället höll den vuxna fram ett annat föremål att ta tag i. Fortsatt tystnad. Inga tillrättavisningar, inga förebråelser, inget ”nu räcker det”.

Linda Davidsson hade många samtal med föräldrarna för att förklara att lärarna verkligen trodde på den nya metoden. Säkert skulle eleven fortsätta slå sig ett tag till, men lärarna såg till att hon inte skadade sig.

– Lågaffektivt bemötande handlar ju inte om att vi släpper kontrollen, eller att ha en låt gå-attityd. Tvärtom, vi har aldrig så mycket kontroll över situationen som just då, när vi själva har kontroll över det som vi kan påverka, säger Linda Davidsson.

Det vände. När lärarna hade kravanpassat skoltillvaron för flickan minskade antalet kaostillfällen. Hon kunde kommunicera sina behov på andra sätt än genom utbrott.

– Det gav oss utrymme för att ta ett steg tillbaka och se när, var och hur vi faktiskt kunde ställa krav, så att ett lärande kunde ske.

Där någonstans beslutade alla grundsärskolerektorer i Linköping att dra i gång ett projekt kring lågaffektivt bemötande. För kollegiet på Hagbyskolan blev det en bekräftelse på att de var på rätt väg, men också en möjlighet till mer utbildning och handledning från den centrala elevhälsan, där specialpedagog Charlotte Ekstedt och psykolog Christian Bergbom är utbildare i projektet.

Lågaffektivt bemötande är inte främst en metod för att hantera våldsamma situationer utan för att förebygga sådana. Därför började lärarna i projektet att kartlägga varje elevs affekter. Linda Davidsson plockar fram en pärm med elevernas dagsschema, baserat på affekttrappan i Bo Hejlskov Elvéns bok Beteendeproblem i skolan. Hon pekar på hur ett barn rör sig mellan gröna, gula och röda fält under en skoldag.

Linda Davidsson. Foto: Peter Holgersson

I det gröna fältet är det vardag. Eleven befinner sig i bekvämlighetszonen, mår ganska bra, men lär sig inte så mycket. Hen klarar av en del press och utmaningar. Kanske fixar eleven att taxin är sen eller att läraren har fel frisyr. I det gula fältet lär sig eleven mest. Det är jobbigt att lära nya saker och lärarens utmaning är att ställa krav som inte skjuter upp eleven i det röda kaoset. I det röda sker inget lärande. Pedagogen gör bäst i att backa och låta eleven återfå självkontrollen. Med exakt tidsangivelse i schemat kan lärarna på Hagbyskolan se när eleven går från gult till rött: Vad hände innan? Är det samma sak varje dag? Går flera elever in i kaos vid samma tillfälle? Kanske ska de då inte vara i samma grupp?

– I det gröna och gula fältet kan vi jobba massor med lärande, men i kaoset kan vi inte jobba alls, summerar Linda Davidsson.

Så kommer det sig att vi i rummet intill, där läraren Malin Jonasson håller morgonsamling, ser Roberto Lindberg skymta inne i ett randigt lektält. I dag är en dag för tältet, åtminstone till att börja med. För att inte hamna i det röda känslofältet, behöver han vara där han mår bäst. Men Roberto deltar i allt som händer. Under samlingen skickas sångpåsen in till honom i tältet och han gör sitt val.

Efter rasten väljer Roberto återigen att sitta i tältet. Det är lektion på tema ”Världen” och det ska bakas en chokladboll från Irak. Dadlar, kakao, socker skickas runt i små skålar så att eleverna får lukta, smaka, röra. Byttorna tar en vända in till Roberto.

– Det spelar absolut ingen roll att Roberto sitter i tältet när vi ska baka irakisk kaka. Hade vi fokuserat på att han skulle sitta vid bordet så hade han inte varit med alls. Han har all rätt att säga nej. Det är vårt jobb att få honom att säga ja, kommenterar Linda Davidsson efteråt.

Smaka och känna. Ivan Bazo, Ann Peterzén Karlsson och Nora Rämsberg rullar irakiska chokladbollar. Foto: Peter Holgersson

Har utbildningen i lågaffektivt bemötande lett till en synvända bland pedagogerna? Specialpedagog Charlotte Ekstedt har nu kommit på besök till Hagbyskolan och hon liksom spritter till av frågan, nästan studsar på stolen av iver. Ja, det är just så hon ser det!

– Jag skulle vilja säga att på vissa skolor har hela arbetslaget gjort en synvända.

Att sluta uppfostra eleverna har varit bland det svåraste, tror hon. Att sluta berätta hur de inte får göra.

Linda Davidsson lyfter upp en annan aha-upplevelse:

– Förut tänkte vi att eleven skriker för att den inte vill vara med. Men i träningsklass är det inte ens rimligt att tro att barnet agerar så beräknande. Nu tänker vi i stället att barnet skriker för att det inte förstår vad som förväntas.

Tanken på affektsmitta kan också vara svår att ta till sig, menar Charlotte Ekstedt. Pedagogens känsla och stressnivå smittar av sig på eleven. Men detta kan också användas positivt, som när Linda Davidsson märker att stämningen är väldigt uppspelt i ett rum. Glädje och ilska är känslor som ligger nära varandra.

– Då kan jag slå mig ner i en soffa och gäspa stort, ja, helt enkelt förmedla en lugnare känsla.

Lugn vuxen ger lugnt barn, alltså? Så enkelt är det inte, invänder Linda Davidsson.

Väljer plats. Man behöver må bra för att kunna lära. I dag trivs Roberto Lindberg bäst i tältet. Foto: Peter Holgersson

I grunden måste det finnas en relation, och eleven måste också veta varför hen är där och vad som förväntas i den stunden.

– För att kunna ha ett lågaffektivt bemötande måste vi synliggöra poängen med att vara i skolan.

Det är också viktigt att klargöra att metoden inte innebär avsaknad av regler eller struktur – tvärtom, påpekar Charlotte Ekstedt.

Målet står klart, men det finns många vägar dit, och de varierar från elev till elev, från timme till timme. Lärandet kan ske under bordet, med keps på – eller i tältet.

Avledning är ett grundläggande grepp när känslostormen närmar sig. Det kan innebära att sätta på en film som eleven gillar eller själv göra något annat som kan verka lockande, exemplifierar Charlotte Ekstedt.

– Eller som alldeles nyss, Linda, när en elev lade sig på mattan i hallen, då började du kittla och killa.

Men blir inte eleven provocerad av det?

– Det beror på hur jag avleder. Jag måste så klart ha en relation med eleven, och veta om det passar att gå in i hennes sfär och kittla, säger Linda Davidsson.

Avledning funkar också bättre om eleven är på väg ur kaoset, än mitt i. Pedagogen kan inte ge sig in i elevens röda fält.

– Då måste jag backa. Men jag kan ge vägen ut: ”Här är din stol. Jag gör nåt annat så länge”, säger Charlotte Ekstedt.

– Det handlar om att våga vara i mellanrummet, och tänka efter vad jag ska göra. Att veta att det är okej att ta ett steg tillbaka skapar också ett lugn på arbetet, tillägger Linda Davidsson.

Har du tid till tillrättavisning har du tid till pedagogik.

Lärarna i träningsklassen väljer att ignorera oönskade beteenden. Linda Davidsson berättar om en elev som skrek så ofta och högt att lärarna alltid hade en skål öronproppar till hands. De erbjöd honom bilder och mycket korta lektionspass på två minuter.

Kravanpassa. Lågaffektivt bemötande behövs även i grundskolan, anser specialpedagog Charlotte Ekstedt. Där kan det dock vara svårare att se att kraven på en elev måste sänkas. Foto: Peter Holgersson

Pedagogerna bestämde sig för att aldrig benämna att han skrek. Däremot bemötte och berömde de honom alltid när han pratade.

Att ignorera kan också verka provocerande?

– Vi visade honom snarare att vi utgick från att han har fler sätt att kommunicera på. Eftersom vi inte gav respons på skriket, behövde han söka andra sätt att visa vad han ville, säger Linda Davidsson.

I dag är det oönskade beteendet borta. Eleven använder bilder och har också börjat prata allt mer.

Det är lugnt i Hagbyskolans grundsärskola. Det är mycket kramar, bildspråk och positiv förstärkning. Elever går inte in i klassrummet i samlad trupp, utan var och en går när den känner sig redo. Så finns också en grundförutsättning som många lärare skulle avundas: det går i princip en vuxen per elev.

Men lågaffektivt bemötande fungerar, och behövs, även i grundskolan, anser Charlotte Ekstedt. Tidsbrist är inget argument.

– Har du tid till tillrättavisning har du tid till pedagogiska redskap.

Miljöombyte. Utevistelsen anpassas till vilken motorisk träning varje elev behöver. Här promenerar Roberto Lindberg, Zaenab Abbas och Cinna Dahlqvist i skogen. Foto: Peter Holgersson

Hon tror att grundskolans lärare ofta felaktigt tror att ”eleven visst vet eller förstår”, när den egentligen behöver en anpassning av kravnivån. En elev i grundskolan med svårigheter i socialt samspel kan ha förstått spelreglerna på skolgården en dag, för att nästa dag inte ha en aning.

– Det är inte så roligt att erkänna om man går i sexan. Då gör eleven andra saker i stället och blir oförstådd, säger Charlotte Ekstedt.

Grundreglerna är desamma: skapa relation med barnet, kartlägg när det blir svårt vad eleven vill, men inte kan.

– Många elever i grundskolan vet vad de behöver. Kanske handlar det om hjälp med tidsuppfattningen, att komma först till klassrummet eller att få göra färdigt uppgifter.

Inte sällan råder inställningen i grundskolan att elever ska lära för livet, och då ingår att hantera konflikter. Men man lär inte i konfliktfyllda situationer, framhåller Charlotte Ekstedt. Däremot kan eleven lära något efteråt, till exempel genom sociala berättelser.

Hon tar upp vad en grundskoleelev sa till henne, just dagen före vårt möte i Hagbyskolan: ”När någon vuxen skäller på mig – då blir det helt svart. Jag vet inte vad jag ska göra. Man måste prata med mig.”