Fohlin: ”Den mänskliga berättelsen gör all skillnad”

LÄS MER Fohlin: ”Vad är fakta utan förståelse?”

På sociala medier hittar jag en 15 år gammal bild. Jag ser mig själv, en sen tisdagskväll i maj, sitta ihopkurad över ännu en matris. Hundratals små rutor att fylla i, där varje elevs kunskap ska pressas in i förutbestämda kategorier. Kaffekoppen bredvid mig är nog urdrucken sedan länge och kall. Jag suckar och frågar mig själv: Varför blev det så där? Jag kan nästan se det i ögonen på mitt yngre jag: Var det för det här jag blev lärare för – att strida med matriser och betygstabeller?

I stället för nyfikenhet får vi frågor som: ”Kommer det här på provet?” eller ”Hur många poäng behöver jag för E?”

Filosofen Constantin Noica skrev om vikten av att slå sig fri från samhällets förutbestämda tankemodeller. När jag skriver detta känner jag mig allt annat än fri. Det är kursplaner, kunskapskrav och kontrollsystem så långt ögat kan nå. Noica talade om två sätt att tänka, nästan som två stridande figurer på var sin axel: Ares logik och Hermes logik. Ares, krigets gud, representerar kontrollen, dominansen och det mätbara där individen bara är en siffra i mängden. Hermes, budbärarens gud, står för kommunikationen, relationen och nyfikenheten, ett sätt att förstå världen där varje individ är en berättelse värd att lyssna på.

I dagens svenska skola kan man verkligen känna Ares tunga hand på sin axel. Inte bara i de stora politiska utredningarna som ropar på ”mer ordning och reda” och nya ”betygsgrundande nationella prov”, utan i det vardagliga arbetet i klassrummet. Titta bara på all dokumentation vi lärare förväntas producera: detaljerade lektionsplaneringar kopplade till det centrala innehållet, bedömningsmatriser för minsta lilla uppgift, individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram. Allt ska kontrolleras och mätas. Kunskapens värde riskerar att reduceras till det som får plats i en matrisruta. Ibland undrar jag om Ares själv fått jobb på utbildningsdepartementet, så mycket som vi lärare marscherar efter byråkratins pekpinnar.

Visst finns det en trygghet i struktur och förutsägbarhet, men när kontroll och mätbarhet blir ett självändamål händer något med oss lärare. Vi börjar känna en gnagande stress: Har jag dokumenterat på rätt sätt? Känslan av otillräcklighet smyger sig på – oavsett hur många timmar vi lägger ner känns det aldrig som att vi gör tillräckligt nog. Någonstans längs vägen börjar kanske vår inre kompass att svaja. Var finns den där lärarglöden som en gång fick oss att älska kunskap och drev oss att vilja dela den med andra? När jag sitter med ännu ett protokoll eller möts av ännu en ny mall att fylla i är det svårt att inte tappa sugen. Det tragikomiska är att vi ibland knappt har tid att möta elevernas blick för vi är så upptagna med att tillfredsställa alla de administrativa kraven.

Det finns stunder då något annat sker, då Ares tar ett kliv tillbaka och Hermes logik smyger in i klassrummet. Häromveckan hände just detta …

Och hur påverkas eleverna? De hukar förstås under Ares, de också. Motivationen hos eleverna minskar när skolarbetet bara tycks handla om att jaga poäng och bocka av kriterier. I stället för nyfikenhet får vi frågor som: ”Kommer det här på provet?” eller ”Hur många poäng behöver jag för E?” Många lär sig precis så mycket som krävs för att ta sig vidare – ett ytlärande där faktakunskaper visserligen memoreras men förståelsen och känslan för ämnet går förlorad. I en skola styrd av Ares logik riskerar eleverna att bli fotsoldater som tanklöst marscherar på, snarare än unga upptäcktsresande som vill förstå världen vi delar tillsammans.

Men det finns stunder då något annat sker, ögonblick då Ares tar ett kliv tillbaka och Hermes logik smyger in i klassrummet. Häromveckan hände just detta. Jag hade precis läst en kollegas reflektion från en kurs om läsfrämjande som jag leder, reflektionen kretsade kring ”Tatueraren i Auschwitz” och hur en enda roman kan väcka engagemanget till liv igen.

Kollegan berättade hur niondeklassarna redan hade plöjt fakta, Versaillesfreden, viktiga datum, gamla kartor, centrala personer i nazismens Tyskland. Ändå hade lärandet upplevts som att bocka av en checklista. Så en morgon gick läraren utanför planeringen och höll upp Lale Sokolovs berättelse: ”I dag ska jag läsa för er.”Förvånade blickar från eleverna blev snabbt nyfiken tystnad och när kapitlet var slut kunde man, som kollegan skrev i reflektionen, ta på stämningen. Mobilskärmar låg orörliga, diskussionen briserade: ”Tänk att det där verkligen hänt” … ”Skulle vi märka om något liknande hände nu?” Undervisningen hade plötsligt en puls.

Kollegan pekar på tre saker som gjorde skillnad:

• Den mänskliga berättelsen som brygga
  All fakta och statistik fick en röst, ett ansikte, en lukt av svett och tårar.
• Tematisk bredd 
  Romanen flankerades av tidningsartiklar om Höss och Mengele, bilder från lägerarkiv, till och med poesi.
• Samtal och resonerande före prov och bedömning
  Lärandet blev ett gemensamt undersökande snarare än en individuell prestation att bocka av.

Men hen noterar också två hinder: tidspress mitt i nationella proven och brist på romaner att läsa i. Ares är tillbaka igen!

Själv fastnar jag för en tanke som kollegan formulerar i marginalen: ”När eleverna vet namnet på läkaren som älskar tvillingar innan han nämns i romanen, då har historia blivit allmänbildning och skönlitteratur blivit en katalysator.” Där, i mötet mellan fakta och fiktion, glimmar lärandet till av liv, ett rum där både den sköra läsaren och den redan belästa känner att just det här angår dem.

Sådana här stunder är ingen självklarhet i dagens skolsystem. För att skapa fler krävs det att vi vågar släppa kontrollen och ger plats för det oväntade och personliga. Jag är övertygad om att dagens generation – uppvuxen mitt i ett oändligt hav av information, ständigt uppkopplade – är ännu mer beroende av en undervisning som är personlig, berättande och relationell.

Unga får i dag fakta kastade på sig från alla håll på nätet, men fakta är inte detsamma som meningsfulla och personliga lärtillfällen. För att skapa fler sådana behövs lärare som kan sålla bland all information och göra den meningsfull och begriplig. Våra elever behöver berättelser att spegla sig i, vuxna som lyssnar och bryr sig, sammanhang där deras egna tankar och känslor får plats. Om skolan bara blir en fabrik fylld med Ares logik och allt handlar om nästa prov, nästa mätning, då riskerar vi att de unga ställer frågan:”Vad ska jag ha skolan till?”

Risken är stor att vi tappar eleverna än mer om vi inte tar detta på allvar. I en tid där en elev kan använda AI för att få fram svar snabbare än läraren hinner sudda tavlan gäller det att erbjuda något mer – ett lärande som är genuint, nyfiket och mellanmänskligt. Ett lärande som känns i bröstet och är viktigt på riktigt.

Så vad gör vi nu?

Kanske behöver vi, likt Noica föreslog, bryta oss loss och våga tänka om. Kanske måste vi låta Hermes logik ta större plats, även om det innebär att vi ibland behöver trotsa byråkratins krav på mätbarhet. Det är ingen lätt sak – Ares står ju där i bakgrunden med armarna i kors och påminner oss om alla mål som ska uppnås. Men innerst inne vet vi varför vi är här. Vi vet vad riktig kunskap känns som. Vi har själva upplevt den, kanske i ett ögonblick av förundran när något suger tag i oss, eller i en elevs kluriga fråga som vände upp och ner på vårt perspektiv.

De ögonblicken är guld värda. Det är för dem jag blev lärare från början. I slutändan står vi inför en avgörande fråga som Constantin Noicas filosofi hjälper oss att ställa: Hur kan vi skapa vi en undervisning att vara stolta över, ett lärande som verkligen når dagens unga?

LÄS ÄVEN

Niclas Fohlin: ”Tack för allt, Anne-Marie Körling!”

Fohlin: ”Lärande och undervisning är något elever och lärare gör tillsammans”

”Sluta läsa för att träna – läs för att leva!”