Elin Z: ”Skolavslutningarna har börjat skava”

LÄS MER Debatt: ”Vi behöver ett betygssystem som inte stänger ute fler elever”

Försommaren liksom biter sig in i kroppen och det är smärtsamt vackert nu. Det är syrenernas tid. Förväntan om stundande ljusa sommarnätter och soliga sommardagar i luften. När studenterna euforiskt i vita mössor rusar ut från skolan drabbas jag av en bitterljuv känsla. En tår brukar leta sig fram i ögonvrån. 

Elever har inte råd med studentmössor, och förra året hade jag en elev där mamman tog sms-lån för att hålla mottagningen.

Men på senare år har den härliga känslan naggats lite i kanten. Studentfirandet har blivit ett jippo och eleverna deltar inte på lika villkor. Och jag kan inte låta bli att undra: Hur hamnade vi här? Elever har inte råd med studentmössor, och förra året hade jag en elev där mamman tog sms-lån för att hålla mottagningen. En lärarväninna berättar att deras skola har elever som inte vill delta alls av ekonomiska skäl. Det finns elever som är ensamma också: ingen planerar att fira dem. Skolan försöker kompensera, men de flesta tackar nej. De vill inte ha allmosor. 

En av mina söner tog studenten förra året och spektaklet planerades långt i förväg. Jag och min man agerade som goda kålsupare enligt tidsandan: en fenomenal skiva skulle hållas. Det är med viss skam jag erkänner att jag själv kastade mig in i farsen och blev en del av problemet. Vi agerar i en tid där studentfirandet blivit uppskruvat och vi vill ge våra barn samma upplevelser som deras vänner. Vi tycker att våra barn är de allra viktigaste ungarna.

Och visst fick min son en magisk fest, som jag ändå är glad över att ha haft möjligheten att ge honom. Partytält och infravärme bokades, inbjudningskort postades, cateringmat och blågula marsipantårtor beställdes. Sonens studentmössa blev snordyr. Han fick betala en del själv eftersom han envisades med LED-lampa med namnet i neon. När han äskade pengar för klassens champagnefrukost höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. 550 riksdaler för en frulle – och då ingick inte skumpan? Det skulle vara skaldjursplatå, chokladfontän, charkbricka och söta bakelser med guldiga krusiduller. Kostym, skjorta och skor inhandlades. Klippning bokades. Kutym för studentskorna var givetvis spraytan, lashlift, manikyr, pedikyr och laserbehandling för glow. Några dagar innan utspringet var det dags för tidsenlig bal. Eftersom jag har söner vet jag att dessa förväntas betala även för baldejten. 

Min egen student minns jag som en ljus tid. Jag blonderade mig med Jane Hellens hemmafärg och bar vit klänning från H&M. Champagnefrukosten bestod av något billigt bubbel och en fralla. Mamma lagade mat i dagar innan skivan och lägenheten var full av glada gäster under mottagningsdagen. Flera av dem med egenplockade buketter som present. Balen hade jag avstått. Tufft deklarerade jag att jag inte gillade balklänningar. Jag ville egentligen inget hellre än att vara med, men jag inte belasta min ensamstående mammas redan ansträngda ekonomi.

Det sved lite i hjärtat just under balkvällen. Men var snabbt glömt, kändes det som. Fast kanske bidrar det där svidet i hjärtat till att jag blir illa till mods när jag tänker på de ungdomar som inte deltar i det kollektiva ruset i år. Dagens studentfirande blottar en obarmhärtig sanning: Klyftorna är djupare än någonsin och glädjen över en avslutad skolgång har förvandlats till ett privilegierat festfirande. Elever stängs ute.

En skola för alla borde rimligen också innebära att alla har möjlighet att delta på slutfesten. 

LÄS ÄVEN

IBIS-modellen ger en tryggare skola

”När eleverna tror på sig själva släpper det”

Forskaren bakom ”Från mäta till möta”: Bedömningar på fel spår