Debatt: Lönlöst om inte elever tar ansvar för sitt lärande

Jag hade en elev som jag har följt och undervisat sedan årskurs 4. Ämnet är textilslöjd. Vi kan kalla eleven Pelle.

Pelle hade en massa saker för sig på lektion men det var aldrig den uppgift som jag hade gett som uppehöll honom. Han leker med en penna, pillar med en sax, klipper i tyg och papper, pratar med klasskompisarna vid samma bord. De arbetar med händerna samtidigt men det gör inte Pelle. Eller så sitter han och dagdrömmer med en tom blick ut mot parkeringen utanför fönstret. Eller försvinner bort mot slöjdsalens toalett i 20 minuter. Han stör ingen men är inte där mentalt.

Jag fick sitta bredvid varje lektion och starta upp. Pusha.

Det finns oftast fler i slöjdsalen så naturligtvis kunde jag inte sitta kvar vid Pelle mer än max 5–10 minuter. Detta då för att jag har 15 elever i salen och det är 80 minuter vi har på oss en slöjdlektion. Det ger mig cirka fem minuter per elev.

Det är klart att det finns olika sorters elever i varje grupp så alla behöver inte hjälp varje lektion, men i Pelles fall så fanns det behovet. Varje lektion.

Och så här höll vi på i fyran, femman men i sexan vaknade Pelle till.

I årskurs 6 får man betyg. Pelle sydde ett par pyjamasbyxor som blev riktigt bra i blå-och-vit-rutig flanell med dragsko i midjan. Han var stolt som en tupp.

Men varje gång vi skulle ha fram symaskinen hade han glömt hur man trädde den. Jag visade gång på gång, försökte nöta in.

Denna positiva kurva fortsatte i årskurs 7 men sedan i årskurs 8 var det tvärstopp. Totalstopp.

Vad hände där? Ja, vi som jobbar på högstadiet vet. I årskurs 8 är det en dipp för nästan alla. Det är som om luften går ur dem. Kan det vara hormoner?

Vi sniglade oss igenom åttan med ”jag-jobbar-var-tredje-lektion”-principen på höstterminen.  Som lärare försöker man då entusiasmera, komma med alternativa lösningar. Helt enkelt anpassa fram en prestation. Aldrig ge upp!

Men till slut ger man en betygsvarning. Jag hade kontaktat föräldrarna, vi jobbade på två håll för att motivera.

Då var vi framme i sista året. Det blev samma visa igen med lite motivation ungefär var tredje lektion. Nu kom betygsvarningen tidigare och föräldrarna och jag hade tät kontakt.

Men se, nu hände än en gång någonting. På vårterminen var det som om ett trollspö hade dragit genom textilslöjdsalen.

Pelle var en vanlig normalbegåvad elev. Men i slöjden tog det aldrig fart. Inte förrän sista terminen. Det blev ett E i betyg.

Jag kommer ihåg min förvåning över att trots de håglösa lektionerna Pelle hade genomlidit ända sedan årskurs 4 så hade han lärt sig allt det som de andra hade lärt sig. Skillnaden var att han aldrig hade visat det. Tänk om han hade det, så mycket mer han hade kunnat lära sig!

Till slut hade han förstått att ansvaret att lära sig ligger hos honom själv.

Vi lärare kan vrida oss ut och in men har vi inte eleven med oss är det lönlöst.

Och ansvaret ligger mycket mer på eleven än vi vill låtsas om.

Tänk er själva att ha sju stycken Pelle i varje klass? Så ser det ut.

Om jag visste vad som fick vår Pelle vakna till först i sexan och sedan i nian, om jag hade formeln då skulle jag bli årets lärare flera år i rad. Ibland är det ett mysterium. 

Katarina Lo Forte, bild- och slöjdlärare, Visby

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Debatt: Slöjdämnet har reducerats till glorifierat pyssel

Ny rapport: Mycket praktisk-estetisk undervisning ställs in

Söderberg: De yngsta får en egen dator – men ingen slöjd

Därför är estetiska uttryck viktiga i slöjden