Hon blir provocerad av kreativitetshetsen i slöjden
Kursplaner
Allt fokus på kreativitet i slöjden riskerar att leda till att eleverna inte lär sig hantverket. Det menar slöjdläraren Eva Söderberg som nu vill ta tillbaka ämnet.
– Om det kommer en elev i sjuan och vill designa en egen klänning, men inte kan trä en symaskin, då blir det inte ens roligt för den eleven att försöka vara kreativ.
Vi ska snart prata om varför det har blivit så svårt för dagens elever att använda sina händer, om varför det är svårt att hitta fram till kreativiteten i slöjdämnet och varför Eva Söderberg anser att den nya kursplanen i slöjd försvårar arbetet för slöjdlärarna. Men vi ska också prata om lust, glädje och hantverkslugn. Den där känslan av ”flow” som Eva Söderberg själv upplever nästan varje kväll hemma i stickfåtöljen eller arbetsrummet. Den känslan som hon så gärna vill att eleverna ska nå, inte bara för att det är gott att hitta dit utan lika mycket för att det faktiskt är en grund i livet att ha brukbara händer.
Vi börjar i klassrummet, hos 7D på Glöstorpsskolan i Göteborg. Eleverna broderar nålbrev och har kommit till de sista momenten. Eva Söderberg har själv skapat avsnittet om nålbrev i det digitala läromedlet Slöjdlexikon och visar några filmklipp för eleverna som handlar om hur de ska sy i tråden mellan två tygbitar för att dölja knuten, hur de gör för att mäta upp mitten och hur de sedan ska göra tre rader med förstygn. Efter det får eleverna jobba själva. Om de glömt något moment har de tillgång till fler instruktionsfilmer i sina datorer.
Eva Söderberg
Ämne: 57 år.
Jobbar: Slöjdlärare i mjuka material i år 7–9 på Glöstorpsskolan i Tuve, Göteborg.
Övrigt slöjdengagemang: Håller kurser, representerar intresseföreningen för praktisk-estetiska ämnen hos Lärarnas riksförbund, är aktiv i Facebookgrupper för slöjdlärare, bloggar.
Därför är jag slöjdlärare: ”Det är roligt att undervisa både blivande vuxna och vuxna i slöjd. Att få följa hantverket från den jobbiga perioden tills det blir roligt. Också för att jag vill att eleverna ska bli medvetna om hantverket i sina kläder, kunna laga och vårda, köpa kvalitet som håller.”
Gör just nu: ”I går rensade jag ull, som jag ska spinna i vinter. Har fyra tröjor på gång och några tillklippta tights och klänningar som ska sys.”
Att jobba digitalt med instruktionsfilmer och dokumentation har varit en självklarhet för Eva sedan 20 år tillbaka. Hon har också jobbat med digitala tekniker i själva hantverket – som att låta eleverna sy med konduktiv tråd i ett broderi tillsammans med små lampor, eller att designa ett tryck till en tröja i ett datorprogram. Eller till och med göra om en virkbeskrivning till programmeringsspråk. Hon har varit nominerad till Guldäpplet (2017) för skapande med it som material, hon har en magisterexamen i ”Lärande, kommunikation och it” och hon har hållit otaliga föreläsningar om digital slöjd.
Kopplingen håller på att förloras
Men på senare år har hennes fokus skiftat. För hon har sett att det har hänt något i hela samhället – en drastisk försämring av hur vi använder våra händer i takt med att skärmarna tagit över. På högstadiet möter hon numera ofta händer som inte kan hålla i en penna, klippa med en sax eller trä i en nål.
– Här har slöjden en viktig uppgift. Handen och hjärnan trivs bra ihop, men den kopplingen håller vi på att förlora. Det är grundläggande kunskaper vi lär ut, som eleverna sedan har med sig.
För när händerna lärt sig sy, sticka eller svarva och möta olika material händer något. Då kommer arbetsglädjen, tilltron till den egna förmågan men också ett värdesättande av hantverket i sig. En kunskap som till exempel gör att eleverna lär sig att laga en stickad tröja, för att de vet hur en stickning är uppbyggd. Eller aha-upplevelsen att de föremål som finns runt oss inte är något annat än just hantverk, om än av skiftande kvalitet.
– Det ingår ju också i slöjdämnet, att bli en medveten konsument och att bli kvalitetsmedveten, säger Eva Söderberg.
Många slöjdlärare är överens
Det är ingen slump att hennes sjuor börjar med broderi när de kommer till högstadiet. I broderiprocessen kan Eva Söderberg se vilka grunder eleverna har med sig sedan mellanstadiet. Om de kan trä en nål, slå knut på en tråd och om de kan några stygn. Under den här fasen lär hon också känna eleverna så att hon vet var hon har dem när de ska börja med maskinsömnad, där säkerhetstänket är viktigt. Sedan får eleverna under högstadiet beta av moment för moment av grundläggande kunskaper, även om de inte står uttryckligen i kursplanen längre.
– Vi är många slöjdlärare i landet som är överens om att vi måste se till att eleverna lär sig grunderna och att detta är viktigare än kreativiteten, säger Eva Söderberg.
När det i kursplanen står att eleverna ska ”ta sig an uppgifter på ett kreativt sätt”, blir Eva Söderberg provocerad.
– Alltså, det är ju fantastiskt om man kan nå dit. Men om det kommer en elev i sjuan och vill designa en egen klänning, men inte kan trä en symaskin, då blir det inte ens roligt för den eleven att försöka vara kreativ. Och om vi lärare ruschar förbi och går direkt på det kreativa, får eleverna heller aldrig känna sig duktiga.
Otillräckliga kursplaner
Den nya kursplanen sviker landets slöjdlärare och elever, menar hon. En snälltolkning är att säga att det är en kursplan alla kan jobba efter, men å andra sidan säger den inte vad lärarna ska undervisa i för moment. De tidigare kursplanerna var inte så mycket bättre, enligt Eva Söderberg, men där fanns åtminstone exempel.
– Om det inte står att eleverna ska lära sig svarva, kanske man kan tolka det som att svarvar inte behöver köpas in. Eller att tycka att slöjdlärarna kan undervisa i vanliga klassrum utan utrustning. Vi som jobbar med slöjd får också lägga ner otroligt mycket merarbete på att tolka vad vi ska göra.
Efter mycket övervägande med kollegor, både på skolan och i olika slöjdlärarforum, har Eva Söderberg landat i att eleverna måste öva det mest grundläggande. För hennes del innebär det broderi, garntekniker och maskinsömnad.
I klassrummet jobbar hennes sjuor på med sina nålbrev. Efter instruktionen vet några direkt vad de behöver göra, andra behöver hjälp att komma i gång. En elev har glömt hur man gör en knut på tråden, en annan förstår inte var nålen ska stickas ner för att det ska bli kedjestygn. Eva Söderberg går runt och visar och uppmuntrar, ofta med kommentarer som: ”Ju mer ni övar händerna, desto jämnare blir stygnen”, ”händerna övar sig att bli bättre” och ”du övar dina händer även när du repar upp”.
En elev är inte helt nöjd med sina kaststygn utan tycker de blir för raka, men i stället för en instruktion får han en ny infallsvinkel:
– Du vet, det är samma sak med handstil. Handstilar och stygn är olika från person till person och det är helt okej! Om det stör dig, kan du ta upp och göra om, eller så nöjer du dig med att detta är tillräckligt bra, säger Eva Söderberg.
Eleverna ser ljuset
Och ja, efter en stund infinner sig det där hantverkarlugnet i klassrummet. Ljudnivån sänks, elever småpratar, händer för nålar upp och ner genom tygen.
– Jag tycker det är roligt att använda mina händer och det är kul att lära sig brodera olika stygn, säger eleven Alva Levén, som förutom de obligatoriska stygnen också pimpat sitt nålbrev med broderade blommor.
För några av eleverna verkar det lossna just den här lektionen. Att de kommit upp ur lärandegropen (”the learning pit”), ett begrepp för hur vi ofta när vi lär oss något nytt måste kravla oss igenom ett nästan outhärdligt tragglande innan vi kommer upp och ser ljuset igen. Och ljuset, det kan vara just det där hantverkarlugnet, men det kan också vara en genuin glädje över att känna att hindren är borta och att man lärt sig något som från och med nu bara sitter där det ska. I händerna.
LÄS ÄVEN
Så får du eleverna att göra smartare val i slöjden
Debatt: Eleverna blir smartare när de arbetar med händerna
