Söderberg: Många elever saknar en rimlig chans att bli bra på slöjd
Krönika Ska vi inte kompensera för att barn växer upp utan verktyg och vana att använda sina händer, undrar slöjdläraren Eva Söderberg.
Med en dryg vecka kvar av skolåret har jag just klickat iväg slutbetygen för årets nior. Det känns som vanligt – inte helt toppen. Har jag tagit med all visad kunskap i min bedömning? Har jag varit rättvis? Jag kollar systemet flera gånger för att försäkra mig om att inget blivit fel, men känslan i maggropen består.
Jag har satt betyg under alla mina år som slöjdlärare – runt 50 terminer vid det här laget – och man kan tycka att jag borde vara van. Visst har jag fått rutin, men just betygssättningen är den del av mitt yrke jag tycker sämst om. Det handlar nog om att jag inte tycker att eleverna får en rimlig chans att öva och bli bra på slöjd.
”Har provat det mesta”
De flesta börjar inte med slöjd förrän i trean, trots att kursplanen har innehåll för årskurs 1–3 sedan länge. Och de allra flesta jag möter har inte tillstymmelse till slöjd i sina liv utanför skolan.
Jag har provat det mesta: färgade matriser, listor över visad kunskap, samtal om vad eleverna ska öva på för att förstå vad som bedöms. Men hur ska de hinna bli säkra när tiden är så knapp? Lägg till att jag möter dem i tonåren – en ålder då mycket annat konkurrerar om uppmärksamheten.
Många elever vill gärna ha minst ett C och flera menar att det faktum att de ”försökt” borde räcka. Men när delar av lektionen kan användas till att prata om helgen, skolmaten eller senaste Lisebergsbesöket, eller när flera lektioner av vår magra tilldelning utgår, till förmån för allt från Skolverkets nationella prov till idrottsaktiviteter på annan plats eller teaterbesök, då spelar det ingen roll att jag försöker hävda att jag inte sett tillräckligt mycket av arbetsprocesser eller viljan att lösa problem självständigt. Jag vet ju att eleverna saknar verktygen – de har inte hunnit öva tillräckligt.
Blir inte rättvist hur jag än försöker
En gemensam nämnare bland de som når högre betyg är att de lyssnar noga på instruktioner och använder lektionstiden väl. Det är också ofta dessa elever som säger: ”mormor lärde mig det här” eller ”vi har en symaskin hemma”. Den sortens elever blir allt mer sällsynta – och jag undrar ofta varför ingen larmar lika högt om att skolan ska vara kompensatorisk som det gjordes om digitaliseringen. Ska vi inte kompensera för att barn växer upp utan verktyg och vana att använda sina händer?
Till syvende och sist finns det sådant jag inte kan påverka: när styrdokumenten inte uttalar vad en elev faktiskt ska kunna, när slöjdlärare inte är överens om nivåer och svårighetsgrad, när jag möter eleverna så få gånger per termin och när de dessutom är ovana vid slöjd i sina liv. Då är det svårt att känna att bedömningen blir rättvis – hur mycket jag än försöker.
Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg
LÄS ÄVEN
Så ska kursplanerna i de praktisk-estetiska ämnena förändras
Söderberg: Många barn har låg tillgång till slöjd utanför skolan
Söderberg: Sorgligt när även nybyggda slöjdsalar är undermåliga
Söderberg: Därför måste vi prioritera repetition och automatisering
