Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i praktisk-estetiska ämnen

Att hitta glädjen i det mest tråkiga arbetsuppgifterna är en konst – men nu verkar distanseringen ha hjälpt oss med det, skriver Elina Larsson i sin första krönika i Ämnesläraren.

Det sorlar och porlar i hem- och konsumentkunskapssalen. Vatten rinner i diskhoarna och eleverna pratar glatt med varandra. Solen kommer fram och leker på bordsytorna. Jag går runt i salen och skriver kommentarer i arbetsprotokollet, svarar på frågor och njuter av den härliga doften som fyller köket. Det är första lektionen efter perioden med heldistansstudier. Årskurs 7 har inte varit på plats på över en månad. Nu är de här, förväntansfulla och fulla av energi.

”Hur känns det?” frågar jag gruppen.

”Jättebra!” svarar de.

”Även att diska?” skämtar jag.

”Ja, det känns bra att få diska tillsammans”, berättar eleverna.

Det är trevligt att få träffas, prata lite, göra saker ihop. Pratet tar fart igen och jag förstår vad de menar. Jag brukar lyssna på deras samtal när de arbetar med matlagning och bakning, hur de resonerar och anpassar sig efter olika situationer i köket. Jag skriver ned hur de jobbar med olika moment, delar arbetsuppgifter och löser problem, men nu stannar jag upp och går ifrån utvärdering till tankegångar om vår komplexa vardag.

Det är egentligen inte konstigt att eleverna trivs med att diska.

Vardagen har ändrats på grund av covid-19. Vi har haft många lektioner på distans och pratat om hur man gör de praktiska momenten som vi vanligtvis arbetar med i köket. Vi har tittat på filmer och resonerat, diskuterat i grupper och analyserat. Jag har ändrat på lektionsinnehåll ett flertal gånger, anpassat undervisningen till partiell distans och sedan till heldistans – och tillbaka till det vanliga. Vi har blivit duktiga på att anpassa oss. De kunskapskraven uppfyller vi galant.

Som hem- och konsumentkunskapslärare ska jag lära eleverna de baskunskaper i vardagslivet som gör dem kunniga inom de vanliga sysslorna. Exempelvis kökshygien: vi repeterar vissa uppgifter in till tråkighet, så som att diska och att plocka undan efter sig. Dessa ingår i allt praktiskt arbete i köket och är de uppgifter man oftast upplever som ointressanta. För att vara pedagogisk på ett positivt sätt har jag åtskilliga gånger påpekat att genom att lära sig basmetoderna ordentligt från början, kommer man att kunna göra dem snabbt och nästan utan att tänka. Eller man kommer åtminstone kunna tänka på annat i stället.

Jag ser hur eleverna jobbar raskt – snart är det dags att äta! Det hörs skratt och glada toner. Det är egentligen inte konstigt att eleverna trivs med att diska. Forskning visar att vi mår bra av att få arbeta med våra händer, av att få se konkreta resultat. Vårt välmående påverkas positivt om vi får samarbeta i en stressfri miljö. Lätta samtal med varandra stärker våra sociala kunskaper och ger trygghet i vardagen. Allt detta behövs, speciellt nu.

I två kök verkar det pågå en tävling om vem som har den mest skinande spisen. Det får bli en delad förstaplats. Solen fortsätter att leka på de torkade arbetsytorna och även eleverna pratar glatt vid matborden. Att hitta glädjen i det mest tråkiga arbetsuppgifterna är en konst – men nu verkar distanseringen ha hjälpt oss med det.

Just nu!

Plus: Positivt att få eleverna tillbaka i hkk-salen.
Minus: Distansunder­visningen har tagit ifrån eleverna deras möjlighet att träna sina kunskaper i praktiken.

LÄS ÄVEN

Måttlig hkk-glädje efter Skolverkets nya timplansbesked

De tar strid för skolans minsta ämne

”Mycket mer än att baka kladdkaka”

Forskaren: Nya smaker kan ge mer hållbar mat