Åhall: Vi vuxna bara fortsätter att svika våra barn
Krönika Vad spelar det för roll att jag står i en bildsal och lär eleverna att skapa effektfulla bilder av is och vatten med oljepastell, när Västerhavet är tömt på fisk och permafrosten smälter, skriver bildläraren Matilda Åhall.
Jag är inte bara lärare, jag är också väldigt orolig för vad framtiden har
att erbjuda dagens barn och unga. Samtidigt som den samlade forskningen är överens om att det krävs en enorm kraftansträngning för att bromsa den globala uppvärmningen och rädda den biologiska mångfalden så är det business as usual i såväl skolans värld som i resten av samhället.
2018 startade Greta Thunberg sina fredagsstrejker vilket fick global genomslagskraft. Miljontals unga höjde sina röster och ställde vuxenvärlden till svars för den pågående klimatkatastrofen. Vi var många som satte vårt hopp till att denna massrörelse skulle få effekt och att jordklotets hälsa skulle hamna högt upp i människors medvetande. Men så blev det inte riktigt.
Samtidigt som insekter dör, floder torkar ut och skogar brinner så shoppar och flyger människorna runt omkring mig som aldrig förr. Och jag känner en sådan otrolig sorg och hopplöshet.
Vad spelar det för roll att jag står i en bildsal och lär eleverna att skapa effektfulla bilder av is och vatten med oljepastell, när Västerhavet är tömt på fisk och permafrosten smälter?
Verkar inte intresserade av fakta
Hur ska jag kunna motivera mig själv till att försöka förstå elevernas visuella kulturer när allt jag kan tänka är att det inte spelar någon roll ifall de kan skilja på fakta och åsikt. För de vuxna som styr skutan och ska föregå med gott exempel verkar inte vara intresserade av fakta.
Men i konsten finns massor av kraft, kanske någon vill peppa mig med (jag har själv försökt peppa andra med samma fras). Och visst kan bildeleverna få göra affischer där de uppmuntrar till att slänga mindre mat i bamba, eller skriker ut sin klimatångest. Men vad gör det för skillnad?
Så i augusti, strax efter att skolorna kommit i gång, åkte jag till Stockholm och följde med när Teachers Rebellion gick till Skolverket med ett öppet brev för att ställa krav på att myndigheten ska ta klimatkrisen på större allvar. Och en liten stund kändes det som att jag gjorde något meningsfullt. Det fick mig också att känna mig lite mindre ensam.
Stort arbetsmiljöproblem
Vi gick också till Lärarförbundets huvudkontor med ett brev. För faktum är att skolans oförmåga att ta klimatkrisen på allvar är ett stort arbetsmiljöproblem. Vad är det för mening med att jag som fackligt förtroendevald peppar folk till att ta ut sina raster, när jag själv har panik över hur jag ska kunna prata med eleverna om vad forskningen har att säga om deras egen framtid. Eller hur klimatkatastrofen redan är ett faktum för barn i Sapmi, Pakistan och Mikronesien.
Just nu går jag till jobbet med tungt hjärta. Visst är det givande att lära eleverna hur mekanismerna bakom propagandafilmer fungerar. Och visst är det hoppfullt att färre av min skolas elever röstade rasistiskt i årets skolval, jämfört med 2018. Visst är det kul att vi har fått det riktigt fint på vår skolgård. Och självklart är varendaste unge värd att jag satsar helhjärtat.
Men jag kan inte släppa känslan att jag och hela vuxenvärlden bara sviker och sviker och sviker.
LÄS ÄVEN
Åhall: Så redde jag ut kaoset efter min sena ankomst
Åhall: Ett färgstarkt lärarlag som blev bäst mot alla odds
