”Vi behöver specialpedgogens perspektiv”

Specialläraren Disa Olina Karlsson lyfter behovet av specialpedagoger.
Debatt ”Bilden av specialpedagogen som en ´skrivbordsrådgivare´är förlegad. Deras stöd i analys och planering gör ofta att speciallärarens insatser träffar rätt och blir långvariga. Det ena utesluter inte det andra, tvärtom förstärker de varandra”, skriver specialläraren Disa Karlsson Malik, i ett svar på Liberalerna Simona Mohamsson och Lotta Edholm.
Som legitimerad lärare och speciallärare har jag arbetat med elever i olika åldrar och behov. Jag välkomnar att skolans stödinsatser reformeras.
Som 90-talist har jag själv vuxit upp i de skolpolitiska förändringar som Lotta Edholm och Simona Mohamsson nu kallar en ”giftig cocktail”. Jag håller med om att målstyrningen lett till onödig effektivisering, där insatser ibland prioriteras för att se bra ut på pappret med talsyntes och ljudböcker som en ytlig lösning snarare än att möta elevers långsiktiga behov.
”Ensidig bild”
Att stärka skolans specialpedagogiska insatser är nödvändigt. Debattartikeln lyfter viktiga frågor om evidensbaserad undervisning, tidiga insatser och behovet av fler speciallärare. Här delar vi uppfattning. Men den riskerar att ge en ensidig bild av specialpedagogers arbete och därmed missa potentialen i ett fungerande samarbete mellan yrkesroller.
Bilden av specialpedagogen som en ”skrivbordsrådgivare” är förlegad. Speciallärare och specialpedagog är två olika roller med olika funktioner.
Speciallärare har fördjupad kompetens inom specifika områden och arbetar i huvudsak direkt med elever.
Specialpedagoger däremot har en bredare system- och utvecklingskompetens som handlar om att inneha och förmedla ett holistiskt perspektiv, att analysera hinder, stödja lärare och skapa hållbara strukturer för inkludering. Deras stöd i analys och planering gör ofta att speciallärarens insatser träffar rätt och blir långvariga. Det ena utesluter inte det andra, tvärtom förstärker de varandra.
Att avskaffa specialpedagogprogrammet, eller reducera rollen till att ersättas av fler speciallärare, är som att påstå att vi inom sjukvården bara behöver kirurger men inga distriktsläkare, eller på en byggarbetsplats bara snickare men inga arkitekter. Båda yrkena fyller olika men avgörande funktioner.
Fler speciallärare
Jag vill samtidigt passa på att uppmärksamma diskussionen på ett bortglömt elevperspektiv: elever med svenska som andraspråk. En del av dessa behöver en kombination av språkdidaktisk- och specialpedagogisk kompetens som sällan ryms i en och samma utbildning. Här vore en ny speciallärargren för svenska som andraspråk en verklig reform med effekt.
Riskerar försvaga skolans förmåga
I debattartikeln antyds att specialpedagoger kan ersättas av fler speciallärare. Men var ska då speciallärarna och klasslärarna hämta stöd i mer komplexa ärenden som kräver analys av lärmiljö, styrdokument och organisationsnivå? Rektorn? I många fall saknar rektorer, särskilt inom privata sektorn, pedagogisk bakgrund. De kan vara utmärkta ledare och strategiska tänkare, men saknar ofta fördjupad kunskap om specialpedagogiska insatser. Det krävs mer än bara fler händer, vi behöver händer med rätt kompetens.
Och ja, vi behöver fler speciallärare. Men vi behöver också specialpedagogens helhetsperspektiv och förmåga att utveckla skolans arbete på organisationsnivå. Att ställa professionerna mot varandra är inte bara olyckligt, det riskerar att försvaga skolans förmåga att möta elevernas behov. Vi behöver en reform med balans. Då kan vi ge eleverna det stöd de behöver i tid, på rätt sätt och med långsiktig effekt som går över organisatoriska gränser och består även genom skiftande politiska valperioder.
Disa Karlsson Malik, speciallärare, Danderyd
- Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
LÄS ÄVEN:
”Specialpedagoger ska arbeta direkt med elever”