James Nottingham: Undervisning måste utmana eleverna

https://youtu.be/uOl6K-UebVk

Robotar, får vi snart veta, ska inte tolkas så bokstavligt. Snarare än fysiska människolika maskiner som interagerar med eleverna syftar James Nottingham på nätbaserade lärplattformar och appar som teoretiskt sett skulle kunna göra läraren överflödig. Men det ser han inte som ett hot, tvärt om.

– På nätet finns fantastiska resurser för lärande. Låt oss använda dem! Berätta för eleverna vad du ska ta upp nästa vecka, och låt dem förbereda sig för det med hjälp av dessa resurser. Då kommer de förberedda och du kan fokusera på att fördjupa inlärningen.

James Nottingham visar en trappa, den så kallade SOLO-taxonomin (se foto), ett sätt att visa olika nivåer av lärande – från att inte ha en aning till att kunna koppla ihop sina tankar och förstå sambanden mellan dem.

Han anser att förberedelser med hjälp av nätbaserade resurser kan ta eleverna de tre första stegen, fram till att ha många tankar om ett ämne. Dessa förberedelser kan då ersätta läxorna. Det kan i sin tur minska glappet mellan de hög- och lågpresterande eleverna, säger James Nottingham.

SOLO-taxonomins fem steg beskriver olika nivåer av inlärning. De tre första klarar eleverna på egen hand, med nätbaserade lärresurser, enligt James Nottingham. Foto: Lotta Holmström

– Det som fascinerar mig är att det ofta är de elever som vanligtvis inte presterar så bra som blir mer motiverade när de får i uppdrag att förbereda sig inför något läraren ska ta upp framöver. Då har de en chans att hänga med. Att ge eleverna förberedande uppgifter är det bästa sättet att minska kunskapsklyftorna.

Det är för de två sista stegen i SOLO-trappan som läraren är avgörande.

– Lärare behövs för att eleverna ska nå en djupare förståelse, för att de ska koppla samman kunskap, bli utmanade, få frågor att fundera över.

Utmaningsmodellen, som också är namnet på James Nottinghams senaste bok, går ut på att skapa friktion. När eleverna lämnar sin bekvämlighetszon och undersöker nya tankar och erfarenheter kan det leda till en ökad förståelse (se de fyra stegen i modellen i faktarutan här nedanför). Nottingham kallar detta tillstånd, som kan upplevas som motigt och förvirrande, för lärandegropen.

– Du kan använda Vygotskis begrepp ”proximal utvecklingszon” eller beskriva att du är förvirrad eller inte förstår, men för mina elever har gropen blivit ett bra uttryck att använda i klassrummet. De kan säga saker som att ”åh, jag är i gropen, jag behöver vara ifred och tänka över det här” eller ”jag har tagit mig ur gropen, ska jag hjälpa dig?”.

Hur kan lärare putta ner eleverna i lärandegropen oftare?

– Putta ska de inte göra, men guida dem, gå ner i gropen med dem, säg att du också är förvirrad och utforska tankarna tillsammans. Min bok innehåller mängder med exempel och strategier hur det kan ske.

Fungerar utmaningsmodellen för alla barn?

– Ingen pedagogik fungerar för alla. Man bör vara försiktig med att använda den med barn i autismspektrat. Lärandegropen kan vara skrämmande för dem. Å andra sidan är de vana att vara utanför sin bekvämlighetszon. Ofta är det eleverna som kämpar som verkligen uppskattar lärandegropen, för de tänker att ”jag är ändå alltid förvirrad, skönt med lite sällskap”, säger James Nottingham och ler.

Störst motstånd har han upplevt hos de elever som är vana att lyckas och snabbt kunna ge rätt svar.

– Men när de väl inser att det handlar om utforskande, undersökande och ett äventyr är de med på banan.

Se hela intervjun i videoklippet ovan. Där går James Nottingham bland annat även in på hur utmaningsmodellen förhåller sig till betyg och test, hur den tas emot av lärare och hans erfarenheter av undervisningen i Sverige.