Krönika Så kom den till sist – blomstertiden med lust och fägring. Vi i grundskolan kommer att få vinka hejdå till våra elever som vanligt. Men ändå är verkligen ingenting som vanligt.
Denna termin blev ingenting som vi hade tänkt. Kanske är det för tidigt att utvärdera, än har vi inget facit, men jag kan inte låta bli att om och igen tänka samma sak – det krävdes en pandemi. Det krävdes ett dödligt virus för att förstå att vi är samhällsbärare.
Denna vår fick vi uppleva hur ett helt samhälle tycktes frysa mitt i steget. Viruset attackerade oss och sedan gick det snabbt. Vi fick se hur arbetsplatser flyttade hem, biosalonger stängdes, konferenser ställdes in. Förstummat bevittnade vi gymnasieskolor som ställde om till fjärrundervisning i en handvändning.
I mars var vi många som slaviskt följde presskonferenserna klockan 14. Het gick den interna jobbchatten för oss som hade lektion när Tegnell talade. Varje dag packade jag hem arbetsdatorn och förmanade elever att ta med sig sina iPads. Vem vet när jag kommer tillbaka, tänkte jag. När som helst kommer beskedet, sa vi till varandra.
Men våren rullade på. Alldeles oavsett hur många kollegor som blev sjuka eller hur många elever som hölls hemma stod Sveriges grundskolor öppna. Vi lyssnade så lydigt på råden, hela tiden med örat mot marken. Utflykter ställdes in, handtag spritades, matsalsköer styrdes upp.
Och så den där gnagande satans oron som tycktes leta sig hela vägen in i den heliga byggnad som svensk skola är. Det var elevers oro som skulle hanteras, föräldrars oro såklart och så den egna bitande bävan som letade sig in då och då. Oron över gamla morfar på hemmet, oron över hur det blir med lilla mamma som inte får träffa barnbarnen och oron över anhöriga, kollegor, elever, samhället, världen.
Det går inte att blunda för att det benhårda beslutet att hålla svenska grundskolor öppna faktiskt också blev en efterlängtad upprättelse.
Mitt i detta tumult fick vi ändå äran att undervisa som vanligt. En tveksam ära kanske någon säger. Men det går inte att blunda för att det benhårda beslutet att hålla svenska grundskolor öppna faktiskt också blev en efterlängtad upprättelse.
Den kom ju till slut – listan över samhällsviktig verksamhet. Vi var många som kastade oss över den. Plötsligt stod det ju där svart på vitt. Lärare är samhällsbärare. Lågstadiefröken med teckningarna på väggen, svenskläraren med högläsningsboken, no-majjen med experimenten, den jobbiga mentorn, musikpedagogen med gitarren, sportnörden med visselpipan, mattesnillet med alla svaren. Vi var ju där allihopa. Och som vi var där.
Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.
När saker lades på is, sköts upp och ställdes in bedrev vi undervisning som vanligt. När världen höll andan drev vi på i vanlig takt. Det är ju precis det som är samhällsviktig verksamhet. Den är ju så viktig att den inte kan undvaras.
Min cyniska sida tänker att det är ju själva fan att det skulle till en pandemi för att vi skulle få det erkännandet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att två mina händer. För nu är det ju officiellt. Nu finns det på pränt svart på vitt och dessutom inristat i hundratusentals elevers minnen av pandemin.
Vi är lärare och vi bär på samhället. Det må vara en tung börda men vi fortsätter att släpa – i nöd och i lust. I dag och i morgon.
