Wiman: En vardag vi lärare måste våga tackla
Krönika Mannen är vild i blicken och spottar så att loskan hamnar precis bredvid min sko. Han befinner sig i korridoren utanför det klassrum där jag på so:n just ska fortsätta ett arbetsområde om kärlek och sex.
Han vill ta sin dotter därifrån. Han säger att jag smutsar ner henne genom min undervisning. Jag sväljer några gånger och låter blicken vandra. Och mycket riktigt, lite längre bort får jag syn på henne, flickan med de sorgsna ögonen. Jag hinner tänka att om jag är rädd så är det ingenting mot vad hon är. Hon står som förstenad och stirrar på oss, tillintetgjord i en situation hon knappast valt själv.
Det där är inte alldeles ovanligt i vår verklighet. Att världar krockar. Jag har under mina år som lärare fått argumentera för att vi visst ska lära oss om politik på samhällskunskapen (elevens familj var övertygad om att politiska åtgärder aldrig kan mäta sig med Guds plan), att evolutionsteorin inte är djävulens verk, att det finns flera sidor av konflikten mellan Israel och Palestina. Kunskapsbegreppet är inte okomplicerat och vårt centrala innehåll är inte befriat från ställningstaganden, värderingar och uppfattningar. Det här är en vardag vi måste våga tackla.
Är det verkligen värt risken?
Enligt Arbetsmiljöverket är lärare en högriskgrupp när det kommer till just hot och våld i arbetet. Det fruktansvärda mordet på den franska religionsläraren, han som visat eleverna en bild på profeten Muhammed, ställde saker på sin spets. Hur långt törs vi gå i vår jakt på att stretcha elevernas tankesfär, att provocera deras tankar i rullning? Är det verkligen värt risken? Om min undervisning innebär att jag blir bespottad i korridoren, att jag tvingas slåss med näbbar och klor, att kollegor blir hotade och rädda - är det verkligen värt det?
Svaret är egentligen enkelt. Skolan måste få vara en plats där tankar spirar, där gamla kunskaper snurrar ett varv till, där nya upptäckter ibland örfilar en på kinden. Vi vill ha en skola som ibland skakar våra grundvalar eller som utmanar våra föreställningar tills nya brandfacklor tänds. Vi får därför inte låta oss tystas. Religion eller ideologi ska aldrig diktera villkoren för våra aktiviteter i klassrummet. I vår byggnad vill vi att intellektet ska storma och rasa, även när det inte känns helt bekvämt.
Det ska inte förnekas att jag blev rädd för mannen med svart blick som sökte upp mig i korridoren. Det var ett misslyckande att hans dotter inte kom till skolan på flera veckor. Jag önskar att jag hade kunnat göra mer för henne där och då. Men situationen jag hamnade i borrade in något bergfast i mitt hjärta. Den satte fingret på något mycket vitalt. Yttrandefriheten och den vida kunskapssyn svensk skola står för måste stå orubblig. Vi lärare måste fortsätta undervisa modigt och utmanande. För vad det är värt har vi faktiskt inget alternativ.
