Hakkorsen i skolan upphör där och då

Med jämna mellanrum händer det förbjudna saker i skolan. Jag är ganska duktig på att inte låta mig provoceras. Jag hanterar gömda mobiltelefoner med jämnmod, tjatar om tuggummin utan att tappa humöret, är på det stora hela ganska förstående för tonåringars önskan om att småbryta mot regler bara för att det är kul. Men titt som tätt under mina år som lärare dyker de upp, provokationerna som får mig att släppa allt.

Det vanligtvis bubbliga och puttrande klassrummet är märkligt tyst. Jag visar bilder som får oss alla att skygga.

LÄSTIPS Ensam mot antisemitismen – här får lärare stöd

Det var inte så länge sedan som vi upptäckte hakkors lite överallt. De var inristade i bord och målade i svart tusch på toaletten. Jag blev knappt upprörd ens då. Jag bara knöt näven i fickan och tänkte att detta är ett utslag av okunskap. De elever som gjorde detta vet inte bättre och jag har den stora ynnesten och den tunga möjligheten att få bukt med detta. Jag kan som vuxen i rummet få upplysa och fylla i dessa uppenbara kunskapsluckor. Jag kan förhoppningsvis förändra detta här och nu. Mota Olle i grind innan det är försent.

Så jag la precis allt annat åt sidan. Jag ignorerade den ursprungliga planering jag hade gjort och så använde jag en förmiddag till att berätta. Detta är ju min arena. Jag styr över elevernas tid och nu ska alla lyssna fokuserat på det jag vill förmedla. Om kunskap är makt så måste ju okunskap vara vanmakt. Jag vill inte att mina elever ska leva i ignorans och blindhet. De måste lära sig av historien, om vad som händer när man börjar flytta gränser för vad som är okej och vad man faktiskt symboliserar när man karvar in hakkors i bänkar bara för att göra det mest förbjudna.

Det blir en tung förmiddag. Jag skräder inte orden, bäddar inte in i barnvänligt fluff. Jag är rakt fram, ärlig och precis så blodigt brutal som den historia jag förmedlar. Jag berättar om propaganda, deportation och koncentrationsläger. Jag berättar om vad som händer när människor plötsligt blir tysta, när den stora massan blundar för det otänkbara.

LÄSTIPS Ny rapport: Lärarna ensamma i antisemitism-krig

Det vanligtvis bubbliga och puttrande klassrummet är märkligt tyst. Jag visar bilder som får oss alla att skygga. Jag poängterar många gånger det livsfarliga i att flytta gränser för vad som är acceptabelt, även om man bara vill provocera. Jag upprepar gång på gång att om detta måste vi berätta.

Hakkorsen i skolan upphör där och då. Dessa symboler visade sig denna gång bara vara uttryck för en rebellisk tonårings brist på sammanhang. Jag vet att det inte alltid är så enkelt och jag vet att vi lärare bara kan göra så gott vi kan. Ibland räcker vi inte till när otäcka organisationer lockar med samhörighet och vikänsla. Då står i värsta fall våra ord sig slätt i konkurrensen.

Men ändock påminner lektioner som dessa mig om den oerhörda tyngden i vårt yrke, hur omisskännligt viktiga vi är som får förkroppsliga kunskap och värdegrund och föra denna vidare. För vidare ska den föras. Outtröttligt ska vi berätta om och om igen.