Lärarprofilens hyllning – efter brevet från sin gamla lågstadielärare
Ledarskap Jonas Nilsson, förstelärare på Stordammens skola i Uppsala, svarar här öppet på det brev som han fick postat från sin 81-åriga lågstadielärare, Gunilla från Gotland.
Hej Gunilla!
Den 20 april låg ett kuvert i mitt postfack och i däruti låg ett stort vykort med motiv av sillgrisslor från Stora Karlsö. Att det skulle vara en gotländsk avsändare förstod jag, men att det skulle vara du som hörde av dig hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Du hade läst tidningen Läraren och plötsligt tyckt dig känna igen någon i en av artiklarna. När du förstått att det var en av dina gamla elever, som du senast sett 1987, kände du att du ville höra av dig för att gratulera till ett gott arbete kring klassrumsledarskap. ”Vilka bra tankar du har om ledarskapet i klassrummet. Bravo! Du har valt rätt yrke.” stod det bland annat. Då jag vet att du läser denna tidning så väljer jag att svara här.
Först och främst vill jag uttrycka min stora beundran inför dig som lågstadielärare. Jag har då och då, under min snart tjugoåriga karriär, tänkt tillbaka på hur du agerade i klassrummet och vilka egenskaper som gjorde dig till en så viktig person i mitt och många andra elevers liv.
Du var noggrann. Inget tycktes lämnas åt slumpen i dina lektionsplaneringar och du skrev med en – i mina ögon – klanderfri handstil upp fakta på griffeltavlan och lät oss anteckna i våra skrivhäften. Vi skulle vårda vårt material. Böcker plastades in och pennskrin införskaffades. Det skulle vara snyggt i våra bänkar och inget klotter på bänklocken. Din noggrannhet skapade en känsla av att skolan och undervisningen var viktig.
Du var tydlig med de regler som gällde och följde alltid upp ifall de inte efterlevdes. Det kändes förutsägbart och tryggt. Du var mån om att sanningen skulle komma fram ifall något förstörts och förklarade att det var mänskligt att göra misstag, men att vi skulle stå för dem. Förlåt för att jag inte erkände direkt, att det var jag som krupit upp på overheadapparaten så att det blev en spricka i glaset. Du fick mig att förstå vinsten med att berätta direkt nästa gång jag skulle ha sönder något.
Du var varm och omtänksam. Jag minns när du tände upp ljus och läste högt ur en bok under skoldagarna i december och i tur och ordning lät oss öppna en julkalender. Du tog hand om och plåstrade om oss ifall vi skrapat upp knät under rastens fotboll eller landhockey. Du log med hela ansiktet när du hälsade på oss och när du riktade frågor till oss.
Du var lyhörd inför vad vi behövde, både för att känna oss trygga och för hur vi skulle lära oss så mycket som möjligt efter egen förmåga. Du anpassade uppgifter på ett enkelt, naturligt sätt. Jag och några andra klasskamrater fick räkna vidare i nästa års matteböcker, vilket var ovanligt på den tiden tror jag. Jag minns ännu exakt vad du sa under ett av kvartssamtalen: ”Även om det skulle börja brinna skulle Jonas sitta kvar och räkna matte.”. Tack för att du såg mina styrkor och lät mig utveckla dem!
Du var rättvis och alla behandlades lika. Om du sa till oss på skarpen så var det för att vi förtjänade det och var du osäker på vem som gjort vad, så benade du alltid ut vad som skett innan du korrigerade någon. Om en elev fick en förmån av något slag, så visste vi att även vi skulle få en förmån någon gång senare. Ingen var orolig för att bli förfördelad vad jag minns. Rättvisa är otroligt viktigt tycker barn från förr och barn från idag.
Du var otroligt kunnig inom de områden du undervisade och vi elever kände att det fanns ett aldrig sinande djup i det du föreläste om. Hur kunde någon veta så mycket om så många saker? Jo, därför att du var vår lärare. Vår lärare Gunilla. Du som tycker att skola och utbildning är viktigt och genom hela din lärargärning visar att så också är fallet. Du som är en av mina stora förebilder som lärare.
I ljuset av min uttryckta beundran känner jag mig stolt över att just du tog dig tiden att skriva till mig och att du hävdar att jag valt rätt yrke. Jag blir glad, överraskad och rörd av din text. Din handstil fick mig att färdas tillbaka i minnet, precis som det madeleinekakan bidrog till i Prousts romansvit. Jag trivdes i det minnet och njöt av vad jag fick återuppleva.
Stort tack för det du gjort för mig och det stora antalet andra barn som haft förmånen att undervisas av dig!
Vänliga hälsningar,
Jonas Nilsson, lärare på Stordammens skola i Uppsala och f.d. elev i Fardhem skola på Gotland
LÄS ÄVEN
Här får lärarna tre dagar covid-ledigt
