Krönika
Maria Wiman är krönikör i Läraren, samt lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9) i Huddinge.
Min mormor föddes 1928 i ett litet samhälle där alla visste allt om alla. Mormors mamma var ensamstående och detta faktum allena var en skandal som det tisslades och tasslades hejvilt om. Det härdade min mormor. Hon blev en parant dam, sårbar men samtidigt med ett pansar runt kroppen. Människor som trodde sig veta saker hade hon ett eget ord på - de var “tyckemycket”.
Och jag - lilla barnbarnet - sitter här 2022 och tänker att människor till mans är lite tyckemycket. Himmel vad alla har åsikter om allt. Häromdagen hörde jag ett inslag på radio om två föräldrar som förfasades över skolan deras barn gick på. De ställde i affekt upp på intervju där de berättade om att ansvariga lärare inte höll ordning i klassrummet. Dessutom visades det på tok för mycket film på lektionerna. Även en elev intervjuades någon dag senare och reportern visste varken ut eller in av indignation. På Twitter ser jag regelbundet hur förnärmade föräldrar delar med sig av sina barns skoluppgifter eller läxor. Kommentarfältet fylls gärna och ofta av “tycketmyckna” personer som ifrågasätter, vet bäst och förfasas över dessa lärare och deras arbetsmetoder. Inte sällan är det även lärare som kommenterar och utifrån sin profession ger en personlig syn på saken.
Det är så lätt att plocka ut en skärva av en större verklighet och skärskåda den.
Jag blir alltid bekymrad över när människor blir tyckemycket utan sammanhang. Det är så lätt att plocka ut en skärva av en större verklighet och skärskåda den. Det är så lätt att se brister och skavanker när man tittar i lupp. Men på det stora hela, om man ger den större bilden en chans, kanske inte ens den lilla bristningen syns. Från månen syns inga blåmärken liksom.
Låt mig formulera mig mindre flummigt. Tänk om vi bara kunde ta för givet att den absoluta majoriteten av lärare är arbetsdugliga och pålitliga. Då hade graden av tyckemyckenhet minskat drastiskt. Att titta på en isolerad lektion (Herregud - de tittar på film igen!) eller en isolerad uppgift (Jösses Amalia - en sjua kan väl inte analysera demokratin under antiken?!) utan att se den större bilden betyder ju liksom ingenting.
Tänk om vi kunde ta för givet att läraren, denna professionella av högskolan utbildade yrkesperson, faktiskt vet vad hen gör.
Tänk om vi kunde ta för givet att läraren, denna professionella av högskolan utbildade yrkesperson, faktiskt vet vad hen gör. Filmen kanske har en alldeles uttänkt funktion i förhållande till helheten. Den kanske fyller ut, levandegör eller förkroppsligar något superknussligt och teoretiskt. Det avancerade resonemanget om antiken kanske föregicks av en väldigt vetgirig klass och en lärare som ledsagat dem in på avancerade villovägar. Kanske har läraren krattat manegen? Låt oss utgå ifrån att läraren vet precis exakt vad hen håller på med.
Jag skulle önska att den där pratsjuka människan med allvarliga drag av tycketmyckenhet skulle vända sig åt rätt håll. Innan lärarens uppgifter läggs upp på sociala medier eller postas i en sluten föräldragrupp på Facebook, innan radio kontaktas eller man basunerar ut sin misstro inför sitt barn, kanske man ska fundera på möjligheten att läraren faktiskt har full koll. Om man lik förbannat känner ett behov av att ifrågasätta kanske det i första hand är läraren i egen hög person man ska kontakta. Mail är ju ett utomordentligt smidigt kommunikationsmedel i detta tidevarv. Eller så ger man tusan i kommunikation och litar på att det finns en plan.
För sakens skull ska jag poängtera att det överlag är bra att media granskar skolan som verksamhet. Men att media ger sig in i enskilda lärares klassrum utan att problematisera den större bilden gör liksom ingen människa lyckligare. Att granska ett fragment utan att bemöda sig med att zooma ut för att se totaliteten är egentligen fullständigt ointressant. Det är ju så mycket vi inte vet. Bristfällig undervisning kan ju ha hundratusen orsaker, såsom många vikarier, obehöriga lärare, för tight schema, för mycket administration, för stora elevgrupper, underbemannad elevhälsa osv osv. Listan kan göras oändlig. Men för en reporter på radio P4 eller en uppbragd förälder på Facebook spelar helheten sällan roll. Man gör ett nedslag någonstans utan en aning om vilka förödande konsekvenser det får, inte bara för den enskilde läraren utan för yrkeskåren i stort.
Man höjer självklart rösten, men inte i media och inte på Twitter.
Jag önskar mig tillit till lärarprofessionen, där vårt enskilda arbete inte ska behöva läggas ut till allmänhetens ifrågasättande. Och när brister väl sker skulle jag hoppas att man tar ärendet dit det hör hemma, man pratar med lärare, skolledning eller huvudman. Man höjer självklart rösten, men inte i media och inte på Twitter. Och man bortser inte från den problematiska helhet som vårt skolsystem faktiskt är.
I en samtid där alla har en plattform och där åsiktsspridningen bara är ett klick bort sprids tyckenmyckenheten okontrollerat. Undrar just vad lilla mormor hade sagt om det.
