Krönika Den utbredda uppfattningen att lärare mest fikar sig igenom dagarna stämmer inte med den verklighet Lärarens krönikör Maria Wiman känner av i fötterna på kvällen.
"Jag var lärare en gång för några år sedan. Har aldrig haft ett så soft jobb”, säger den arbetsklädde mannen som befinner sig på skolan för att fixa våra fönster. Han ligger halvt nersjunken i en soffa i personalrummet och ser mer än lovligt nöjd ut med livet.
Jag själv är på språng. Det finns en 60 sekunders glipa till nästa lektion och med utmärkt precision kommer jag att hinna både fylla en kaffekopp och slajda iväg uppför trappan för att glida in på helt rätt tid. Lärarskills när de är som bäst, med andra ord.
Jag är väl medveten om den utbredda uppfattningen att lärare mest fikar sig igenom dagarna och glassar loss på långa sommarlov. Men det är en bild som inte riktigt stämmer överens med den verklighet jag känner av i fötterna när jag tar av mig skorna på kvällen. Vi är ett kollegium på språng, alltid i farten.
I en vardag långt ifrån bulldoftande fikapauser startar jag denna tisdag. Jag snubblar över en elev det första jag gör när jag kommer till skolan. En skåpnyckel har slarvats bort så det blir till att hämta bultsaxen.
Jag ränner vidare.
Vi är ett kollegium på språng, alltid i farten.
Nu ska det jädrarimej kopieras för i dag blir det old school läsförståelse. Efter fyra kopior fastnar något i kopiatorn. Den blinkar och gnäller, jag svär och slår i luckor. En hjälpsam kollega utför en avancerad operation och snart ilar jag vidare. In i klassrummet, högläsning i nedsläckt rum.
Halvsömniga elever svarar lydigt på mina frågor och vips försvinner 80 minuter. I korridoren efteråt blir jag hejdad. Det är visst något nytt klipp på Tiktok som jag absolut måste se.
Jag balanserar datorn, kaffekoppen och högen med läsförståelser samtidigt som jag med ett öga spanar på filmen och med det andra ögat scannar igenom korridoren så att allt är lugnt.
30 minuter till nästa lektion. Oceaner av tid!
Jag hinner precis slå ner ändalykten på stolen när det knackar på dörren. En elev vill ha ett plåster, en annan har ont i magen och vill gå hem, en tredje undrar vad vi ska göra på nästa lektion. Två föräldramejl plingar till i inkorgen. Tick tack säger klockan och nu är det dags för lektion.
100 minuter projektarbete, jag och en kollega far omkring som om det vore SM i jitterbugg för att hjälpa till där det behövs. Det är ett härligt kreativt kaos och en ljudvolym som bäddas in i örat och ekar hela vägen fram till kvällen. Sedan pedagogisk lunch alias avancerad uppvisning i lag & rätt och därefter maratonlöpning mot kaffebryggaren i personalrummet.
Två ögonblinkningar och en vild jakt på en försvunnen laddare senare glider jag in i klassrummet för nu är det minsann lektion igen.
Allt går smärtfritt, oftast hinner jag avsluta mina egna meningar och jag tror att i princip alla elever är med på banan när jag motar ut trötta tonåringar i korridoren efter avslutad lektion. Sådär ja.
Planeringstid med stort P. Jag har 53 läsförståelser att rätta, fyra lektioner att planera, två föräldramejl att besvara samt en pedagogisk utredning att initiera. Stundom vandrar blicken iväg ut genom fönstret. Jag ser den där fönsterlagaren stå där ute i höstsolen och fixa med sitt. Det ser ut som att han har musik i öronen. Eller en trevlig podd.
Det här är ingen arg text för jag råkar älska mitt jobb och min arbetsplats. Men om det är sant som han säger, fönstermannen, att detta är soft – hur är det då ställt på övriga arbetsplatser runtom i Sverige?
Man kan ju inte låta bli att undra.
Månadens medier av Maria
- Titta på: Mina elevers briljanta projekt för en bättre värld:
www.jeansforafrica.com - Läs: ”Handbok i klassrumsledarskap” av Jonas Nilsson och Martin Karlberg. Konkret bok med massor av tips och trix för hur man skapar trygga och strukturerade klassrum. Allt förankras dessutom i forskning! En guldbok.
- Lyssna: Vindens sus. Krispiga höstlöv under fötterna. Eller bara vila öronen en stund.
