Tänk om det inte är ungarna som måste utredas
Krönika ”Tänk om det inte alls är ungarna som måste utredas, etiketteras och sättas i fack? Tänk om det är själva skolan som ställer alltför höga krav på kognitiva färdigheter i en alltför avancerad miljö?”, skriver Maria Wiman.
När jag växte upp på 80-talet hade alla tandställning. Som jag minns det satt varenda unge och klapprade med de där grejerna, snärtade med tungan, tryckte upp dem i gommen, joxade som vettvillingar. Tandställningarnas vilda mazurka i barnens små munnar måste ha stört fröken Barbro i hennes undervisning. Min generation borde rimligen ha alldeles spikraka tandrader och fläckfria ganityr.
Vi hade också en busig kille i klassen. Han brukade ligga på rygg på golvet med benen rätt upp i luften. ”Han har MBD”, förklarade specialpedagogen med myndig min för klassen. En av mina bästa kompisar brukade stolt basunera ut att hon var ordblind. Det fascinerade mig något alldeles oerhört. Tänk att vara blind för ord.
Kraftig ökning senaste åren
De senaste åren har antalet diagnoser ökat kraftigt i våra klassrum. Var tionde pojke i Sverige har exempelvis diagnostiserats med ADHD. Till och med Socialstyrelsen kallar de senaste 20 årens ökning av ADHD för exceptionell och man uppskattar att snart kommer 15 procent av vår befolkning att ha diagnosen. Även antalet autismdiagnoser har ökat lavinartat de senaste åren.
Jag ska väl egentligen inte uttala mig i frågan. Jag har precis genomfört min första vecka med mina underbara yrväder till sjuor, jag har post-semester-hjärna och la tandborsten i tvättmaskinen igår kväll. Jag är med andra ord inte påpasslig men jag måste ändå tänka högt.
Tänk om våra klimpar förväntas marschera alltför taktfast.
Tänk om det inte alls är ungarna som måste utredas, etiketteras och sättas i fack? Tänk om det är själva skolan som ställer alltför höga krav på kognitiva färdigheter i en alltför avancerad miljö? Tänk om de allt större klasserna, om de luddiga läromedlen (ofta i form av fulkopierade kompendier, lösryckta länkar eller omöjliga digitala plattformar), om avsaknaden av trygga vuxna, speciallärare och mindre sammanhang – tänk om det är det som gör att allt fler barn faller ifrån? Tänk om ramen är för snäv, om våra klimpar förväntas marschera alltför taktfast?
Ja men tanken måste tänkas.
Vilka krav ställer vi på barnen?
Jag vet att många barn mår bra av att få en diagnos. Och jag vet mycket väl att många blir otroligt hjälpta av medicin. Det är inte så att jag av princip har något emot utredningar eller psykologers utlåtanden.
Men vi måste också fundera på vilka krav vi ställer på våra barn och hur vi själva kan stötta dem längs den brokiga labyrint som i folkmun kallas skolgång. Har vi resurser för att möta varje unge alldeles oavsett mognad? Eller förskjuts problematiken i den hårt besparade skolan alltför snabbt till ungarna själva, det vill säga de knoddar som slår bakut, trilskas, krånglas och vrenskas? Är det så att individen får bära hundhuvudet för systemfelen?
Gammal hederlig rannsakning kanske vore på sin plats. Och då menar jag inte att lärarna ska fundera speciellt mycket, vi har ju full rulle med att hålla koll på alla anpassningar.
Men kanske någon smart beslutsfattare kunde börja med att lägga pusslet? Det vore ju jämrans fint att få veta vad som är hönan och vad som är ägget liksom.
LÄS MER:
Gravida lärarna förbjöds arbeta – får kompensation
