Maria Wiman: Erfarenhet i klassrummet värdesätts för lite
Krönika ”Man kan inte prata om god undervisning som en allenarådande sanning. Fingertoppskänslan, förmågan att svänga när något händer, lyhördheten inför själva livet – den är minst lika viktig”, skriver Maria Wiman.
Maria Wiman: Erfarenhet i klassrummet värdesätts för lite
Vi pratar om växthuseffekten. Eleverna ställer envisa frågor. Lektionen tar en villoväg, vi börjar prata om Shein, någon berättar att hon vann en rullstol i Temu-appen, det spårar snabbt och det sista jag hör innan lunch är en elev som med exalterad stämma konstaterar att vi skyndsamt måste adoptera 33 000 isbjörnar.
Så kan en lektion se ut.
Senare samma dag har jag högläsning. Vi läser dystopi och det är spännande. Jag stannar upp och finurlar på kluriga ord. Skimrande. Antagonist. Spektakulär. Sedan får tossungarna skriva på lastgammalt vis, med blyertspennor, pappersark och radergummin.
Så kan en lektion också se ut.
Ofta går allt enligt plan
En lektion kan också vara att brandlarmet går mitt i genomgången. Eller att projektorn har fått slaganfall och man måste planera om mitt i brinnande farten. Ibland blir det konflikt mitt i alltihopa och man måste lägga allt annat åt sidan för avancerad brandsläckning. Då och då får någon ett skrattanfall och man måste stanna upp och bli nyfiken. Ibland är frågorna så många att man förvillar sig ut i rymden. Och ganska ofta – ja, för det mesta – går allt precis enligt plan.
Det pratas så ofta om god undervisning. Kunniga teoretiker kan skriva viktiga texter om hur lärare ska jobba. På Skolverkets hemsida finns mängder av matnyttiga tips på hur man ska instruera, genomföra och utvärdera. Skoldebattörer likt jag själv skriver sig vilda om rätt sätt att ha lektion.
Många faktorer spelar in
Men så finns verkligheten och i verkligheten finns massor av yviga, krokiga och underbara trasselsuddar till barn. I verkligheten spelar jämrans många faktorer in. Tid på dagen, ålder på barnen, om det serverades leverbiff med lungmos till lunch den dagen, hur elevsammansättningen ser ut, lärarens dagsform, lokalens förutsättningar – ja, oändligt många parametrar finns det att ta hänsyn till. Och det ingår också i undervisningen. Att dansa med liksom, att känna av, att fånga upp.
Fingertoppskänslan är minst lika viktig.
Man kan inte prata om god undervisning som en allenarådande sanning. Man kan såklart prata om vad som är bäst rent teoretiskt i ett klassrum där barnen är som robotar utan egen vilja eller trilskande själar. Men man måste också vara ödmjuk inför själva hantverket undervisning. Fingertoppskänslan, förmågan att svänga när något händer, lyhördheten inför själva livet – den är minst lika viktig.
Erfarenhet heter det visst. Och den värdesätts alltför lite. Erfarenheten vet allt det där som ibland hamnar utanför forskningens luntor. Den vet att rätt som det är, när man är resurs på en mattelektion, kan man finna sig själv sittandes på ett golv i en skrubb med två tjejer och en låda lakrits. Just för att det var precis vad situationen krävde där och då.
Det är enkelt att prata
Ibland får erfarenheten status och blir beprövad erfarenhet. Men den beprövade erfarenheten är också hopplöst undergiven den vetenskapliga grunden.
Det är så lätt att prata vitt och brett om hur skolan ska vara. Poängprov, diktamen och bänkar i raka led – himla bra! Men ibland kräver situationen något helt annat. Ibland kanske man måste bygga om hela klassrummet till planeten mars. Och tänka sig – det kan också vara god undervisning!
LÄS MER:
Därför nedvärderas lärares beprövade erfarenhet
