Det är skam att vi så sällan lyfter ”de skötsamma”

Varför pratar vi så sällan om skolans alla sockergryn? Ja, de där mjuka skatterna som tenderar att göra alla rätt i boken. Det är ofta vildhästarna, de bångstyriga, gräns­överskridarna och normbrytarna som får allt utrymme. Det är kanske fullt förståeligt att det är de som hamnar i rubrikerna, som diskuteras på möten och i politiska debatter.

Men det är skam att vi så sällan lyfter den stora majoritet av välartade ungar som varje dag kommer till skolan och gör precis vad de ska. De som står snällt i kön, väntar på sin tur, tar av skorna vid gränsen, håller upp dörren, tackar för hjälpen, torkar bordet i matsalen, gör läxan plikttroget och hälsar glatt i korridoren. Ja, alla dessa kottar som bara gör liksom. De som räcker upp handen, tuggar i sig informationen, presterar så gott de kan, kommer i tid och ställer upp stolen i slutet av dagen.

”Vissa elever får mindre uppmärksamhet än andra”

Jag håller alltid upp dörren för mina elever när de stormar in i klassrummet. Jag hälsar artigt. ”Välkommen till kunskapens högborg”, säger jag ibland till tonåringarnas himlande ögon. ”Var hälsad ungdom!”  Det är ett försök för mig att se varenda en, åtminstone en gång per dag. För jag vet – och det är en smärtsam insikt – att vissa elever får mycket mindre uppmärksamhet än andra. Om man sitter tyst och lugnt, har datorn laddad, arbetar med sina uppgifter i godan ro så är det snubblande enkelt att jag som lärare inte riktigt hinner dubbelkolla läget.

Så fjamsigt – hur har man ens tid?

Jag har så fullt upp med annat. Jag måste hjälpa vilde Bengt att hitta sitt material, jag måste se till att Roffe och Robban inte fortsätter slagsmålet från i går, jag måste hålla koll på Nettan så att hon inte piper iväg för att inte komma tillbaka. Ofta lyckas jag bra! Det blir liksom helt okej lektioner. Men det är ett evigt dåligt samvete att jag inte kan visa alla ungar samma omsorg. Att man måste vara en rastlös yrvädersunge för att få min ordentliga uppmärksamhet.

Lärare går hem med dåligt samvete 

I drömvärlden hade vi varit så många vuxna att vi hann med varenda en. Då skulle en av oss kunna lägga en hand på studsige Jonnys axel medan den andre berömde Karin för hennes utmärkta handstil och en tredje diskuterade nördiga fördjupningar med Ville och hans gäng i hörnet. Då hade det varit så många observanta ögon och öron att det hade räckt och blivit över. Och vi lärare hade sluppit gå hem på kvällen med det dåliga samvetet skavandes i bröstet. Vi skulle slippa tänka den olidliga tanken på om vi ens såg väna Astrid eller blyge Pelle i dag. Ja, då hade man varit bombsäker på att varenda litet gullebarn – vasst eller mjukt – hade fått sin beskärda del av lärarens intresse.

Ibland ser jag videos på amerikanska lärare som hälsar på sina elever på helt crazy sätt. Alla barn står uppradade utanför klassrummet och när de passerar läraren har alla en helt egen hälsningsfras. Någon bugar, en annan gör highfive, en tredje hoppar jämfota, en fjärde gnuggar kinden och så fortsätter det. ”Så fjamsigt”, har jag blubbat. ”Hur har man ens tid?”, kan jag ha tänkt.

Men jag förstår grejen mer och mer. Det är ett sätt för en liten lärare i en alltför stor klass att visa att jag ser dig. Jag såg dig i dag.

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Forskarens förslag om mindre klasser: ”Minskad stress”

Debatt: ”Vad finns kvar om vi inte ger lärare tiden som krävs?”

Maria Wiman: Jag önskar att varje nytt schema inte var ett lotteri