Vi har gått vilse i debatten om ”bestraffningar”

Det har under hösten pågått en ganska hektisk och känslostyrd debatt om huruvida det är rätt att straffa enskilda elever eller inte. Debatten började med Liberalerna som under de senaste veckorna har spottat ur sig politiska förslag efter förslag, troligen med syftet att hålla sig fortsatt relevanta inför kommande riksdagsval. 

Och då reageras det från alla håll och kanter. Skyttegravar grävs och plötsligt har vi två sidor som tycker det ena eller det andra. Ena sidan ifrågasätter bestraffningar som en metod, att det är fel väg att gå, att barn måste vara barn, att barn inte alltid vet vad de gör och att det är viktigt att vi istället lär barnen om hur man gör rätt istället för att bestraffa dem.

På den andra sidan har vi de som tycker att barn visst ska straffas, att vuxna måste vidta kännbara åtgärder för annars förstår inte barnen att de har gjort fel och att det därför ligger ett ansvar hos vuxna att markera när barn gör fel.

Det är inte vitt eller svart

Mitt emellan dessa två skyttegravar har vi faktiskt ett läger till. De som tycker både och, som förstår att världen inte är vit eller svart, att det faktiskt finns en gråzon och att en gyllene medelväg kan vara rätt väg att gå. 

Själv anser jag att vi har gått vilse i debatten när vi uttrycker oss i ultimatum. Det ena eller det andra. Kanske är jag lite väl diplomatisk som står mellan båda läger. Eller konflikträdd. Eller så är jag bara trött eftersom vi befinner oss i slutet av höstterminen.

Nåväl. Jag vill mena att den här diskussionen – eller låsningen, kanske man kan kalla det – har uppstått på grund av olyckliga ordval. Vissa hoppar till när de hör ordet ”straff”. Straff har en negativ klang. 

Ansvar hos vuxna att agera

När ett barn uppvisar ett oönskat beteende, är utåtagerande, beter sig illa, slåss, svär eller vad det nu kan vara, så ligger det självklart ett ansvar hos vuxna att agera. Hur man sedan agerar är en annan fråga, men att vi måste agera är självklart. Detta gäller speciellt oss som arbetar i skolan. Det krävs en by för att fostra ett barn, men det behövs lärare och skolor för att utbilda dem.

Det handlar inte om att bestraffa den som har gjort fel.

Det är självklart att konsekvenser (inte straff!), i olika grad beroende på elev och handling förstås, måste tilldelas de barn som uppför sig illa. För det första sänder man en viktig signal till den enskilda eleven som har agerat felaktigt och för det andra sänder man en signal till de andra i klassen att det inte är acceptabelt att man beter sig hur som helst.

Det handlar inte om att bestraffa den som har gjort fel. Det handlar om att man vill rädda de andra i klassen och därmed hjälpa de som vill ha lugn och ro på lektionerna, som vill kunna läsa och räkna på lektionerna utan att bli störda.

Problemet är inte att vuxna agerar för lite i svenska skolor. Det stora problemet är snarare att lärare inte alltid orkar eller hinner agera. Arbetsbördan och arbetsbelastningen är redan hög som den är, uppgifterna är många, kraven är höga och förväntningarna är stora. Oavsett hur högtravande krav och förväntningar vi än må ha på skolan – och det är väl bra att vi har det – så landar det till slut i knäna på den enskilda läraren.

Farliga för sina klasskamrater

Alla skolor har regler och rutiner för hur man ska agera när barn uppvisar ett negativt beteende. Det finns säkert en åtgärdstrappa, arbetsrutin eller konsekvensplan nedskrivet i något dokument i Plattformen, kanske finns det till och med samlat i någon dammig pärm i expeditionen. 

Men långt ifrån alla skolor har förutsättningarna, tiden eller möjligheten att fånga upp och utreda alla incidenter som uppstår. Det tar inte lång tid innan en lärare har lokaliserat och upptäckt vilka barn som avviker i det sociala beteendet, som är negativa ledare, som är utåtagerande och som i vissa fall är direkt farliga för sina klasskamrater. 

Läraren påtalar, uppmärksammar, lyfter upp, rödmarkerar och larmar om dessa elever år efter år, klasskonferens efter klasskonferens. Ibland händer det grejer, oftast inte. Det enda man får höra är att man ska anpassa sin undervisning. Arbeta differentierat. Variera undervisningen. Bygg relationer. Sedan bokar man möte efter möte. Och uppföljningsmöten.

Står inför knappa förutsättningar

Alla är överens om att den stora boven i det här dramat inte är eleverna. Självklart inte. Det är de knappa förutsättningar som vi lärare står inför. Sämre förutsättningar, högre arbetsbelastning, mer dokumentation – samtidigt som man förväntar sig att kvaliteten ska vara fortsatt hög. 

Jag kan tycka att vi ibland pratar för mycket om vilka konsekvenser som vi ska ge de utåtagerande eleverna när vi i högre utsträckning borde prata om vilka konsekvenser som uppstår när politikerna inte prioriterar skolan.

LÄS MER:

Anna Olskog: Liberalerna famlar mellan Caligula och klokskap

”Måste bli konsekvenser för elever som hotar och kränker lärare”

Maria Wiman: Jag vill inte straffa mina elever

”Hårdare tag och straff löser inte problemen”