Några av de virtuella eleverna, som hjälper studenterna att utveckla såväl handlingsberedskap som omdömesförmåga och hur de sedan ska möta eleverna. Det finns också en pausknapp för reflektion eller samtal. Foto: Crelle
De tränar på att undervisa – på låtsaselever
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se
Ledarskap Lärarstudenter är ovana vid att ta taktpinnen och leda undervisningen i klassrummet. I en simulering fick studenter vid Linköpings universitet träna på att känna igen och hantera vanliga svårigheter. Forskningsprojektet gav så goda erfarenheterna att det sedan årsskiftet utvidgats.
Att ungefär 20 procent av nyutbildade lärare lämnar yrket, med hänvisning till att de har för lite kunskap om ledarskap och konflikthantering, visar att här finns ett behov.
– Auktoriteten är inte given i dag, det är något lärare måste förtjäna och jobba på för att upprätthålla. Å andra sidan kan det vara svårt att hitta rätt i sitt förhållande till eleverna, vara en viktig vuxen som erbjuder relationellt stöd, säger Marcus Samuelsson.
Signalera trovärdighet genom ditt sätt att vara och det ledarskap du utövar.
Han är ledarskapsexpert och biträdande professor på Linköpings universitet. Forskningsprojektet med virtuella elever driver han tillsammans med kollegor, som är matematik- och svenskdidaktiker. I projektet finns fem semivirtuella elever med olika personligheter. Semivirtuella betyder att det finns en människa i systemet så att det kan individualiseras. En lärarstudent undervisar de virtuella eleverna medan vanligtvis två andra studenter ser och lyssnar.
– Vi har skapat olika scenarion med kopplingar till kursinnehåll som tränar studenterna på praktiska ämnesdidaktiska förmågor och deras didaktiska ledarskap, säger Marcus Samuelsson.
De tränas på att iaktta och uppmärksamma och känna igen missuppfattningar eller beteenden för att kunna bemöta dem på framgångsrika sätt.
– Det gäller att utveckla en handlingsberedskap och omdömesförmåga och sedan hitta det verktyg du ska använda för att hjälpa och stötta eller stoppa och återföra elever till innehållet.
De knappt 100 studenter som under två år provat simuleringen Teachlive tyckte att det var fantastiskt, enligt Marcus Samuelsson. De kände att sådana här situationer kunde de möta i framtiden men kanske inte alltid under sin VFU.
– Simuleringsträningen kan därför vara ett komplement till annan undervisning.
Under simuleringen får studenterna en så kallad push-back, en utmaning från de virtuella eleverna, på sådant de inte förstår. Om studenter inte förstår eller vet hur den ska bemöta den push-back den ställs inför kan de säga ”paus”.
– Pausen ger studenten möjlighet att diskutera med andra närvarande studenter i gruppen om hur de uppfattat situationen. Sedan kan studenten prova igen att hantera situationen.
Marcus Samuelsson ser en tydlig sidoeffekt i detta:
– När vi tränat att undervisa virtuellt på detta sätt har de också tränat på att ha en kollega med och vi säger att detta är nyttigt för att de ska bli hållbara som lärare. På det här sättet ser lärarstudenterna också lätt att de kan bli förändringsagenter när de är klara.
Resonemanget fortsätter kring att lärare många gånger känner sig ensamma och forskarna vill tydligt visa hur bra det är att släppa in en kollega och ”att lära tillsammans”.
– Vi vet att skolkulturen är olika samtidigt som vi också vet värdet av samverkan, vi skickar med att det inte är farligt att släppa in en kollega i sitt klassrum om man kör fast.
Simuleringen är skapad av amerikanska forskare och något anpassad för svenska förhållanden:
– Vi använder samma elever som amerikanerna, men jobbar med svenska scenarier, svenska uppmaningar och de virtuella eleverna pratar förstås svenska. Personlighetsdragen hos dem är generella och representerar elever som kan förekomma i alla klassrum. De behöver inte anpassas. Däremot behövdes det en didaktisk inramning, en koppling till svenska förhållanden och svensk skola och innehållet i kurser i lärarutbildningen här.
Linköpings universitet är ensamt i Europa med licens för simuleringen men det kommer bli fler, tror Marcus Samuelsson. Han och hans kollegor arbetar i dagsläget i samarbete med andra universitet i Sverige och Norge.
Marcus Samuelsson är också lärare i slöjd. När han började forska valde han att vara kvar i en del slöjdlärarnätverk och på det sättet dra sitt strå till stacken för att göra det möjligt för lärare i slöjd att bygga sin undervisning på vetenskaplig grund.
Han hade noterat att få slöjdlärare forskar men snart skulle det visa sig att deras erfarenhet kan vara guld värd. Vi kommer strax till detta.
Slöjdämnet är ”det eleverna oftast tycker är det roligaste ämnet”, vilket bekräftas av eleverna i tre nationella utvärderingar av slöjd i grundskolan, 1993, 2005 och 2015.
– Jag tror att det har att göra med organisationen av slöjdlektioner som kan matcha elevernas egna behov av vänskap och gemenskap och autonomi. Undervisningen i slöjd erbjuder också något annat än många andra skolämnen.
Efter den så kallade slöjdbiennalen i Linköping 2016 bjöd han in slöjdlärare att beskriva sina utmaningar i en elektronisk enkät. De fick berätta om utmaningar och hur de hanterade dem. Det kunde handla dels om lektioners innehåll dels om sociala och emotionella svårigheter. Det var bitvis allvarliga situationer som beskrevs:
– Det handlade om aggressiva, hotfulla, elever eller destruktiva, som förstörde både verktyg, material eller kompisars arbeten.
Ytterligare en sak framkom i beskrivningarna; det som eleverna kunde uppfatta som roligt skapade ibland svårigheter för läraren. Som när eleverna arbetade tillsammans med något:
– Då blev det svårt för läraren att bedöma respektive elevs resultat.
När vi tränat att undervisa virtuellt har lärarstudenterna också tränat på att ha en kollega med och vi säger att detta är nyttigt för att de ska bli hållbara som lärare.
Slöjdlärarnas beskrivningar gjorde det möjligt att beskriva konkreta utmaningar som lärare i de flesta skolämnen kan känna igen sig i:
– Att hantera utmaningar tar energi, tid och skapar en fokusförskjutning.
Marcus Samuelsson sammanfattar med att en nyckel är att förstå att det handlar om hur man kombinerar lärarskapet, det vill säga kunskap om ett ämne, och ledarskapet, kunskap om interaktion och samspel mellan hur det kan genomföras i klassrummet, som hans egen handledare Kjell Granström beskrivit det.
– Dessa två sidor av läraryrket går inte att skilja åt.
Att som ledare föra samman och uttrycka detta kallar Marcus Samuelsson för trovärdighetssignalering. Alla ledare, inte bara lärare menar han, måste visa att de är engagerade, att de gillar att vara med dem som de leder och att de som ledare har en plan för det de tillsammans ska arbeta med.
– Det handlar om att du som ledare alltid, i alla sammanhang, behöver sända rätt signaler för att uppfattas som trovärdig, värd att lita på. Ledare förväntas inte bara hålla i taktpinnen i klassrummet, de förväntas också hålla takten i klassrummet som min kollega Joakim Samuelsson uttryckt det i projektet med de virtuella eleverna, säger Marcus Samuelsson.
