Forskning: Stora barngrupper försvårar likvärdig utbildning på fritidshem

Catarina Andishmand, forskare Göteborgs universitet.

Forskaren Catarina Andishmand vill i sin avhandling, framlagd vid Göteborgs universitet på fredagen, undersöka platsens betydelse för fritidshemmen och dess möjligheter att erbjuda en likvärdig utbildning.

Hon valde ut fritidshem vid skolor i sinsemellan väldigt olika områden. En skola i glesbygd, en i en växande tätort med många högutbildade och en i en förort med låga inkomster, många sjukskrivna och högre andel med utländsk bakgrund.

Andishmand konstaterar i sin avhandling att en ökande bostadssegregation skapar homogena barngrupper på fritidshemmen och att det leder till problem. I förorten har det fria skolvalet ytterligare skyndat på den utvecklingen, då föräldrar medvetet har flyttat barn till skolor med bättre rykte.

– Det är problematiskt. Fritidshemmet blir inte en mötesplats där barnen kan fördjupa förståelsen för olika sätt att tänka och vara, säger hon.

Områdena avspeglade sig också i hur föräldrar och personal pratade om sin närmiljö och om fritidshemmet. Catarina Andishmand fann att den verklighet som man ser omkring sig uppfattas som det normala.

– Man funderar inte så mycket på hur det kan vara på andra platser och pratar inte så mycket om det. I och med att barngrupperna blir mer och mer homogena, blir det också svårare för personalen att visa på skillnader och olikheter och att möta barn med olika bakgrund, säger Catarina Andishmand.

Det var enligt henne egentligen bara personalen i förorten som pratade om det kompensatoriska uppdraget, det vill säga att bidra till att jämna ut skillnader som beror på brister i hemmiljön. Personalen uttryckte att de många gånger fick kompensera för brister i barnens hemmiljö – men bara hann fokusera på de barn som de upplevde behövde stöttas allra mest.

– Det fanns ett jättestort engagemang, men de beskrev att de inte räckte till, berättar Catarina Andishmand.

De vuxna i förorten gav en bild av den som segregerad, resurssvag och otrygg. Men samtidigt som de beskrev en negativ utveckling, så anpassade de sig till förändringen och hittade strategier för att hantera vardagen.

I såväl tätorten som förorten fanns det stora barngrupper. Catarina Andishmand beskriver hur det gick ut över pedagogiken och relationen mellan personalen och barnen, exempelvis genom att personalen ingrep snarare än föregrep i olika situationer. Dessutom cementerades ofta uppdelningar efter skolklass och kön. Det gick snabbare och lättare för pedagogerna att prata om ”tjejerna i tvåan” eller ”killarna i ettan” än att dela in barnen på annorlunda sätt. Ibland hade pedagoger inte ens koll på alla barns namn.

På landsorten hade personalen av olika skäl lättare att planera verksamheten. Barngrupperna var mindre och eftersom barnen ofta hämtades med bil, var tiderna de vistades på fritidshem mer konstanta. I tätort och förort var det, som en pedagog beskrev det, ”ett ständigt flöde av barn som kommer och går”. Personalen hade en mycket mer övervakande roll gentemot barnen än sina kollegor på landsorten.

Men oavsett var fritidshemmen låg, så var det enligt avhandlingen tydligt att verksamheten var underordnad grundskolans. När det uppstod luckor i grundskolan ryckte fritidshemmens pedagoger in och deras planering ruckades. Catarina Andishmand skriver att ”personalen i tal och handling på olika sätt legitimerar resursfördelningen”. Bristande lokala villkor riskerar att bli konstanta.

På fritidshemmet i landsorten var det till exempel en självklarhet för personalen att en heltidstjänst på fritidshemmet stod tom, för att resursen behövdes i grundskolan. Annars trodde man att det skulle möta motstånd från föräldrarna.

– Man fixar och trixar för att det ska bli så bra som möjligt ändå. Det kommer knappast som en överraskning för någon som arbetar ute i verksamheten. Men jag vill ändå väcka en diskussion, säger hon.

Hon hoppas att enskilda skolor kritiskt granskar sig själva när det gäller resursfördelning – och vad det får för konsekvenser.

– För att fritidshemmet ska kunna verka för en likvärdig utbildning och kompenseras för barns olika livsvillkor krävs att barngruppernas storlek minskas och att resurser till fritidshemmen fördelas utifrån behov, säger hon.

Catarina Andishmand vill samtidigt väcka en annan typ av debatt när det gäller likvärdiga villkor. Den handlar om de barn som helt hamnar utanför fritidshemmen – och vad det får för konsekvenser. På landsorten hade många till exempel långt till sina kompisar och då var fritidshemmet viktigt.

– Det blir en mötesplats, som de barn som inte går där inte har tillgång till.

I förorten var barn till bland annat långtidssjukskrivna utan fritidshem. Catarina Andishmand hoppas på en förändring.

– Utifrån vad jag såg, tycker jag att alla barn borde erbjudas plats på fritidshemmen, säger hon.

Samtidigt konstaterar hon att det, med dagens resurser på fritidshemmen, inte är rimligt.

–  Vi kan ju inte ha ännu större barngrupper och det finns inte utbildad personal, säger hon.