Forskaren bakom ”Från mäta till möta”: Bedömningar på fel spår

Många av de externa bedömningar som görs inom skolan är svåra att omsätta till undervisning. När kommunen eller huvudmannen går in och bestämmer att man i en viss årskurs ska genomföra en bedömning blir det svårt för pedagogen att ta med sig användbara redskap från resultatet.

Det menar Helena Sjunnesson, adjunkt i specialpedagogik vid Högskolan Kristianstad, som nyligen doktorerat med avhandlingen ”Från mäta till möta” – en kartläggning av elevers och lärares uppfattningar och erfarenheter av  klassrumsbedömning ur ett specialpedagogiskt perspektiv.

– Bedömningar i utbildning är komplexa, säger hon. Det är så många aktörer involverade – lärare, elever, skoladministration och externa parter, alla med olika mål och syften. Men huvudsyftet bör alltid vara att främja elevens lärande och utveckling, inte nödvändigtvis att knyta bedömning till betyg. Jag ställer alltid frågan om vilket redskap bedömningen blir.

Enligt Helena Sjunnesson kan bedömningar delas in i tre kategorier. Den första är den dokumenterade bedömningen. Den inkluderar både interna och externa bedömningar, där ett skriftligt resultat produceras.

Mina studier har visat att lärare förändrar det de fått kritik på även om de inte tror på det själva.

Den andra typen av bedömning är den som eleverna beskriver som läxläsning.

– Att läsa upp sin läxa blir ett tillfälle att visa vad man kan. Det blir en informell bedömningssituation som ger läraren insikt om elevens förståelse och framsteg. Hur lärare använder denna typ av information och hur de ”ringar in” elevens prestationer och förståelse blir centralt.

Slutligen introducerar Helena en tredje kategori som hon kallar ”informell bedömning”. Denna kan vara mer subtil, inte så uttalad. Ett exempel är när en elev arbetar med en uppgift och läraren kommer fram, nickar och ler. Även om detta kan tyckas trivialt utgör det en form av bedömning. Genom att granska elevens arbete och ge positiv respons indikerar läraren att eleven är på rätt väg, och stöder på så sätt fortsatt lärande.

Genom att lyfta fram dessa olika typer av bedömningar menar Helena Sjunnesson att man inte ska lägga alltför stor vikt vid enbart den dokumenterade bedömningen. En mer balanserad syn mellan dessa olika bedömningstyper kan bidra till en rikare förståelse av elevers lärande och utveckling.

De externa bedömningar Helena har studerat är särskilt svåra att omsätta till praktisk undervisning.

– Det är en utmaning att omvandla resultaten till meningsfulla insatser som riktar sig till det enskilda barnets behov. Till exempel fann jag i en av mina studier att bedömningar oftast ledde till att identifiera elever i behov av stöd, men sällan till diskussioner om hur man kunde förbättra undervisningen i klassrummet. Detta visar att det behövs mer stöd och klargörande för lärare om hur man kan använda bedömningar för att främja undervisning och lärande.

Det finns också en risk att pedagoger känner sig misstrodda.

– Många lärare upplever att huvud­mannen inte riktigt litar på att de som lärare faktiskt har koll på sina elever, säger Helena Sjunnesson. Om det bara mäts men inte kopplas till någon form av resurs­fördelning eller insatser blir det meningslöst. Det gäller att tydliggöra syftet, att använda bedömningen som ett redskap för elevernas fortsatta lärande, för utveckling av undervisningen och för att möta elevers olika behov.

En annan risk är att bedömningen också blir en bedömning av lärarens egen förmåga.

– Mina studier har visat att lärarna kände förväntningar på sig att skapa förändring. Vi förändrar det vi har fått kritik på, även om vi kanske inte riktigt tror på det själva. Många lärare jag träffat känner sig bedömda utan att riktigt veta vad de blir bedömda på. När resultaten kommer uttrycker lärarna det som att ”utifrån ele­vernas resultat får vi som lärare skämmas”. Då måste man verkligen ställa sig frågan vad syftet är med de här bedömningarna. Det måste finnas en gemensam syn i hela systemet på vad de ska leda till. Man kan inte bara lägga i lärarnas knä att genomföra åtgärder, det behövs något slags gemensam ledstjärna genom organisationen.

Helena Sjunnesson menar också att det i hennes studier blivit tydligt att elevernas oro och ängslan i samband med dokumenterade bedömningar är en viktig fråga, som kan kopplas till hur skolor och lärare förbereder elever inför bedömningar.

– Eleverna är generellt positiva, men vissa bedömningar upplevs som stressande, särskilt de som utförs på tid eller innefattar svåra uppgifter. Om stort fokus läggs på förberedelser kan det signalera för eleverna att en bedömning är viktig och att det är avgörande att prestera bra. Men detta kan samtidigt ge upphov till osäkerhet bland elever om bedömningens egentliga syfte, särskilt om förberedelserna antyder att det är avgörande att prestera väl även i bedömningar som i sig inte skulle ha några allvarliga konsekvenser. Detta kan leda till att eleven gör sin egen tolkning av vad ett lågt resultat i en bedömning egentligen kan innebära.

Elevers oro och ängslan kommer inte minst fram när de utför uppgifter som ska bedömas.

– Det kan vara att de inte förstår en uppgift och inte vet vad som förväntas av dem, och tidspressen är en källa till stress och ångest. Tidsfaktorn kan ha ett potentiellt negativt inflytande på resultatet av bedömningen, leda till lägre poäng och negativt påverka elevernas fortsatta skolgång.

Dessa insikter visar att det är nödvändigt att omvärdera och kanske omformulera hur vi närmar oss dokumenterade bedömningar. Det är viktigt att skolor skapar en miljö där bedömningar ses som en del av lärandeprocessen snarare än som en stressfaktor som kan framkalla ängslan och oro. Med fokus på detta kan förhoppningsvis en mer balanserad och stöttande pedagogisk miljö skapas för eleverna.

LÄS ÄVEN

Håll koll på Attentions skolkampanj-månad!

Möt SPSM:s nya generaldirektör – här är Aurora Lindbergs fokusfrågor

Eva Augustsson: Det finns inga pedagogiska loppisfynd