Anpassad skola: Mer kunskap – men inte mindre omsorg

I undervisningen av elever med intellektuell funktionsnedsättning har diskussionen pågått länge: Ska fokus främst ligga på omsorg? Eller på kunskap? På senare år har kunskapsuppdraget hamnat mer i centrum.

– Men vi får inte glömma den känsliga balansen mellan bägge, säger professor Nina Klang vid Mälardalens universitet.

Hon arbetar på avdelningen för specialpedagogik och har sysslat mycket med frågan på senare tid. Sedan 2022 driver hon och kollegan Anna-Lena Andersson samt professor Daniel Östlund vid högskolan Kristianstad ett forskningsprogram inom Ifous om ”anpassade skolformers kunskapsuppdrag” där forskare och praktiker har samarbetat.

– Det är mycket som händer på det här området. Vi har fått nya kurs- och ämnesplaner och till sommaren kommer en ny läroplan för gymnasiet (GY 25), det har blivit viktigare än någonsin att diskutera kunskapsuppdraget i den anpassade skolan. 

Liksom många andra med insyn i anpassad skola är hon mån om att problematisera begreppet kunskap.

– Jag välkomnar att det har blivit ett större fokus på avkodning, läsning och skrivande. Vi har nog inte insett vilken potential många av dessa elever har. Men kunskaper handlar om så mycket mer, det handlar också om att ”lära för livet”. 

Nu har vi förstått att utbildningen måste innehålla så mycket mer.

Lärarna i projektet, där skolor i sju kommuner ingår, talar mycket om att stärka elevernas självständighet och självbestämmande. Det är också ett slags kunskap, eller förmåga, som kan vara avgörande för dem i livet, menar de.

– För vissa kan det vara ännu viktigare än att bli goda läsare, säger Nina Klang. De lär sig att kunna säga nej när något känns fel, de lär sig att stå upp för sig själva och de kan förbättra sina chanser att skaffa vänner.

Hon menar att synen på elever med intellektuell funktionsnedsättning länge präglades av omsorg.

– Från 1970-talet och framåt handlade det om sociala färdigheter, om att klara vardagen, som att kunna anpassa sin klädsel till vädret, kunna sköta sin hygien. Allt det där är förstås viktigt, men nu har vi förstått att utbildningen måste innehålla så mycket mer. 

Och framför allt: att varje elev har unika behov, att skillnaderna mellan elever i anpassad skola torde vara större än i övriga skolan. 

– För en elev kan målet vara att en dag klara ett vanligt jobb, för annan elev är det att vara delaktig i daglig verksamhet. Målen måste vara individuella och där har vi blivit mycket bättre.

Till sist fick eleven rita på skärm, och utbrast: ”Det är första gången det ser ut som i mitt huvud!”

Nina Klang understryker också att själva metoderna för att hjälpa varje elev att nå sin potential måste skräddarsys.

– Om en elev till exempel har väldigt svårt att skriva till följd av sitt funktionshinder, då kan man i stället låta eleven visa sina kunskaper muntligt. Det man ska bedöma är inte elevens funktionsnedsättning, det är elevens kunskaper.

Lärarna i projektet har imponerat på henne, de har visat på djupa insikter om hur man kan stärka ele-verna. Och de har varit nyfikna på att lära nytt. En av dem är specialläraren och försteläraren Iréne Schönning på Lidmanska gymnasiet i Västerås:

– Vi har utvecklat vårt tänkande om undervisning och lärande tack vare insikter från programmet. 

Vad gör ni annorlunda i dag?

– Till exempel så sker mer undervisning i grupp nu. Tidigare har en vanlig uppfattning varit att elever i anpassad skolform bäst lär sig då de arbetar var och en för sig.

Skolans arbetssätt har ”verkligen” lett till mer samvaro mellan elever, menar hon. Tidigare satt många i sina klassrum på rasten med sin iPad. Nu spelar de biljard och pingis eller sitter och pratar med varandra i kafét.

– För att hjälpa eleverna att inleda samtal har vi lagt ut kort med bildstöd och färdiga fraser på kafé-borden. De är uppskattade.

Även Iréne Schönning välkomnar detta ökade fokus på kunskaper, även ämneskunskaper, hos eleverna på individuellt program.

– Elever i de anpassade skolformerna är en mycket heterogen grupp och förmågan att utveckla kunskap kan skilja sig mycket åt mellan elever inom både individuella och nationella program. Vi vet aldrig hur mycket, och vad, en elev kan ta till sig av akademiska kunskaper. Vi får inte ha för låga förväntningar.

Men hon är aningen orolig för att ett ökat fokus på ämneskunskaper kan bli problematiskt om man inte förstår att det finns så mycket annat elever behöver få hjälp att utveckla för att bli förberedda för sitt vuxenliv och bli så självständiga som möjligt.

– Delaktighet, inflytande och självbestämmande, att få göra val som betyder något för eleven, det är också viktiga saker som vi arbetar med och som elever behöver få träna på. 

Iréne Schönning gillar begreppet ”pedagogisk omsorg”, att det också i omsorgen finns en kunskapsdimension, att ”omsorg” och ”kunskap” inte är väsensskilda storheter.

– Att hjälpa elever att utveckla sin kommunikation, med alternativa kommunikationssätt och ett utökat ordförråd, är också ett slags omsorg och en viktig livskunskap.

Specialläraren och föreläsaren Helen Larsson, känd för många lärare för sitt ”digiloga” arbetssätt, är inne på samma spår:

– Genom att träna på elevernas vardagsbestyr, genom att jobba med omsorgen, genom att få eleven att klara fler saker själv, ja då utvecklas också eleven kognitivt och blir bättre på både matte och svenska.

Hon exemplifierar med en elev på hennes skola, Rosenlundsskolan i Jönköping.

– Hen har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning och halvsidig CP-skada, den ena handen går inte att använda fullt ut. Genom att stötta hen till att exempelvis kunna ta på sig bägge sina skor utan hjälp så har hens självförtroende stärkts, vilket även märks när hen nu lär sig mer i olika ämnen.

Helen Larssons föreläsningar om digiloga arbetssätt, att kombinera det digitala och det analoga, har rönt stor uppskattning hos lärarkollegor. Ett av syftena är att stärka självkänslan.

– Jag hade en elev för några år sedan som hade svårt att hålla i pennor och kritor. Till sist fick eleven rita en dinosaurie på skärm och utbrast: ”Det är första gången som det ser ut som i mitt huvud.”

Hon är orolig för trenden i skoldebatten, påhejad av regeringen, att skärmarna ska bort. Visst, de säger att skärmarna blir kvar för elever med särskilda behov, men hon är rädd för att lärare i behov av digital fortbildning inte ska känna sig motiverade att fördjupa sina kunskaper. 

– För våra elevgrupper är ju repetition enormt viktigt, men att repetera på samma sätt hela tiden kan bli tråkigt och inte så utvecklande. Därför är det så bra att kunna variera de analoga metoderna med de digitala. 

Helen Larsson konstaterar att elever som fått den här variationen och samtidigt får göra val mellan de båda alternativen i flera situationer vågar utmana sig själva. De kommer inte att välja det enklaste och samma hela tiden.

– Det är häftigt att se hur de faktiskt utmanar sig själva genom att göra val som kräver att de gör något som de tycker är svårt och som är nytt.

Hon konstaterar också att elever som får använda digitala verktyg på ett genomtänkt sätt – och appar som främjar läs-och skrivinlärningen – också lärt sig läsa och skriva snabbare än elever som inte använt de digitala verktygen.

– De får direktåterkoppling på bokstavsljuden då paddan ljudar tangenterna som trycks ner. Det ger elever den mängdträning de behöver.

Direktåterkoppling på bokstavsljuden ger eleverna den mängdträning de behöver.

Det har funnits en osäkerhet kring frågan om de traditionella metoderna att lära sig läsa, om dessa metoder också fungerar för barn med intellektuell funktionsnedsättning. Nu vet vi, berättar logopeden och forskaren Karin Nilsson vid Linköpings universitet som disputerade i ämnet för några år sedan:

– Forskningen på området är tydlig, samma metoder för läs-träning fungerar för dessa elever. Ja, de fungerar också för elever med rätt stora funktionshinder.

Det finns förstås de som aldrig når åldersadekvat läsförmåga, det är väldigt individuellt, betonar hon.

– Men alla gör framsteg med ”phonics”-metoden, att koppla ljud till bokstäver.

Parallellt med forskningen är Karin lärare på speciallärarprogrammet, vilket innebär att forskningsresultaten snabbt kan förmedlas till rätt personer.

– Jag hoppas att fler ska inse att det finns en större potential hos dessa elever än många tror. 

Samtidigt håller hon med andra som följer elevgruppen:

– Vi måste hela tiden brottas med balansgången att ge dem ämneskunskaper utan att tappa den viktiga omsorgsbiten.

För så är det: om man pressar eleverna för hårt med kunskapskraven kan det leda till sämre självkänsla då de misslyckas – och i förlängningen sämre kunskaps-inhämtning.

LÄS ÄVEN

”Regeringen sviker den anpassade skolan”

Speciallärare med syv-mission

IBIS-modellen ger en tryggare skola