Häng med mobila förskolan

Vind i träd, småfågelsång och måsskrin, sand som tränger in i skorna, tångdoft, ”jättestora” myror. Jag ser och hör en del av det, får föreställa mig resten. I pandemirestriktionstider sitter jag vid mitt skrivbord och är ”med” via en mobilkamera i stället för att följa med på försommarutfärden till Skageracks stränder. Fotograf Anna, som bor i trakten, är däremot på plats.

Vi jobbar upplevelsebaserat med olika teman och utbildar barnen i sådant de inte möter annars.

Genom datorskärmen ser jag en grupp barn i reflexvästar vid en grillplats på en strand på Amundön. Runt omkring dem syns sand, låga vindpinade träd och kala bohuslänska klippor. Och en bit bort: mörkblått vatten och en oändlig horisont.

Bussresan började i Kortedala, tre mil härifrån. Vana steg de ombord, slog sig ner i sina respektive bilbarnstolar och spände fast bältena innan Marielle Karlsson startade motorn och rattade bussen åt sydväst, mot kusten. En dryg halvtimme senare syntes barn och personal packa två metallskrindor med ved, muurikka, mat och köksutrustning, förbandslåda, leksaker och bilderböcker.

– Spadar och spänner behöver vi också, säger Kent Störzel och lägger dessa i vagnen.

Hans göteborgska är inte utraderad trots att han bott i Åre i många år. Där drev han själv en mobil förskola i några år innan den av olika skäl måste läggas ner. Därför blev han glad då hans forna hemstad sökte en förskollärare till sin mobila förskola, och flyttade tillbaka då han fick jobbet.

Göteborgs mobila förskola var mellan 2015 och 2019 stationerad i förorten Bergsjön. En av utgångspunkterna var att många barn i Bergsjön inte fick uppleva andra delar av staden, bland annat på grund av att deras familjer saknade resurser för det, men kanske också kunskap. I våras flyttades verksamheten till Kortedala, som är ett annat av kommunens miljonprogramsområden.

– Hej, vad heter du?

Noah Kasse, nyss fyllda fyra, tittar nyfiket på mig genom mobilkameran. Han drar i de alldeles för stora plasthandskar han har på händerna och berättar att han sett en stor myra innan han kliver i väg.

Jag ser honom och de andra barnen platta ut brödkakor i sina röda kåsor, men vad är det de fnittrar så väldigt åt? En bit bakom dem har Kent Störzel fått hjälp av sexåringarna Laksha Jonnagadla Satish och Raed Al Arksousi att lägga vedträn ”som ett hus” och få i gång elden under muurikkan. Efter en stund är det lätt att föreställa sig doften av rök blandad med stekt kycklingkorv och nybakat bröd. Så sätter sig gruppen och äter.

”Avdelningen Bussen” har fyra anställda, varav en chaufför, och plats för 21 barn. Men än så länge är tio av platserna tomma. Kent Störzel tror att det beror på att familjerna själva aktivt måste söka just till den mobila förskolan och tror det hade varit bättre att slussa barn i den vanliga förskolekön till den.

– Men det där är ju en ledningsfråga.

Den här märkliga våren och försommaren har den mobila förskolans resor fått begränsas till ställen där gruppen kunnat hålla sig någotsånär för sig själva. Men grunden är att barnen ska få möta också kultur och samhälle under sina färder.

– Vi hade planerat att gå på museum och besöka arbetsplatser, säger Kent Störzel.

Han anser att mobil förskole­verksamhet ger optimala förutsättningar att arbeta enligt läroplanen.

– Mångfalden blir större när man jobbar upplevelsebaserat, säger han.

Chauffören Marielle Karlsson håller med:

– Min tanke är att det inte handlar om utflykter utan att vi jobbar med olika teman och utbildar barnen i sådant de inte möter annars.

Hon är den som har längst erfarenhet av att jobba i bussen, eftersom hon blev anställd redan under tiden i Bergsjön. Som före detta högstadielärare som sadlat om till busschaufför men saknade det där med arbetskamrater i turistbussarna hon körde anser hon sig ”få ut allt” av att arbeta i mobila förskolan.

– Utan att det ens är jobbigt!

I hennes anställningsavtal står inte att hon har pedagogiskt ansvar annat än som rastavlösare.

– Men det är så fantastiskt roligt att vara med barnen, så jag brukar vara med mest hela tiden, utom om bussen måste parkeras på något helt annat ställe.

Bussen är specialbyggd för ändamålet. Utöver de 24 sätena med bord emellan finns där värmeskåp, kyl, frys och mikro, toalett och skötbord samt skåp och lådor för kläder, leksaker, böcker och pysselgrejor. Tanken är att det ska finnas tillgång till allt som finns i en vanlig förskolelokal och att det ska gå att bedriva verksamhet inne i bussen vid behov. Efter att ha arbetat i bussen i några månader tycker sig Kent Störzel se att barnen i gruppen blivit allt mer frimodiga, nyfikna och reflekterande.

– Och vi i personalgruppen har kommit nära varandra genom att jobba på så litet utrymme. Det gör också att vi måste vara raka mot varandra.

I det begränsade utrymmet och under utfärderna är det förstås svårt att ta rast på klassiskt vis – något personalrum finns ju inte. Men behovet uppstår sällan, konstaterar han och de andra.

– Ibland är det som rast ändå, och om man behöver kan man ju gå i väg eller sätta sig i bussen när alla andra är ute.

Planerar och reflekterar gör de på måndagar, då särskild tid är avsatt för det.

När det gäller dokumentation konstaterar Kent Störzel att han alltid varit angelägen om att barnen ska äga sitt eget dokumenterande, för att få syn på sitt eget lärande. Under våren har avdelningen Bussen jobbat så att pedagogerna tillsammans med ett eller flera barn planerat att utforska något de velat lära sig mer om. Vid utfärderna har barnen haft i uppdrag att dokumentera detta tema på något vis. I nästa steg har pedagogen haft reflekterande samtal med barnen kring upplevelserna och lärandet.

När alla är mätta går barnskötarna Jacob Kourieh och Jadranka Zeko och sätter sig och läser en stund med de yngre barnen, medan sexåringarna leker i sanden. Sedan kommer det:

– Vi vill bada!

Gruppen går ner till stranden, tar av sig om fötterna och vadar ut. Med skräckblandad förtjusning tittar de på alla maneter som simmar i vattnet.

Förra gången de var vid havet hittade de en sjöstjärna, har sexåriga Noomi Wahlqvist berättat för mig lite tidigare.

– Men den var redan död, säger hon allvarligt.

En stund senare är det dags att packa skrindorna igen och traska hela vägen tillbaka till bussen, något som även gruppens yngsta, tvillingarna Noah och Nelson Kasse, gör utan knot, trots att det är en bra bit att gå.

Och så styr Marielle Karlsson den gröna bussen mot Kortedala igen. I morgon hägrar ett nytt mål. Och nästa dag, och nästa, och nästa …