Glädjen att vara bra på jobbet

Erik Stenkula, förskollärare på Fågelsångens förskola i Norrköping.

Fågelsångens förskola! Jag måste säga att jag känner mig mer levande än på länge. Och det får mig att fundera över var jag trivts bäst som förskollärare och hur det blev så. Så nu kommer jag att tala om det rent relationella, den märkliga magi som verkar bära vissa arbetslag. Jag tänker för en stund bortse från de ökade kraven och den ständiga resursbristen. Vad är det som får mig att orka se bortom detta? Är det den kittlande arbetsglädjen som börjar växa inom mig igen? Hur får den jordmån?

När jag varit ute ett par år som förskollärare, säg 1998, var det nog bakom de stadiga rävarna jag kände mig säkrast. Som skånska Eva med sitt oefterhärmliga nikotinberikade skratt. Hon mosade ciggen i askkoppen och satte föräldern på plats. Den enda gången i mitt yrkesliv jag haft en pappa som inte ville att jag skulle introducera hans son på förskolan. Bara för att jag var manlig förskollärare.

Senare, på en annan förskola, lärde rödhåriga Annelie och svala Ingrid mig hur jag bäst förhåller mig till föräldrar. Att de faktiskt också är individer med behov och känslor som i första hand kanske inte behöver jagas med blåslampa för att deras barns schema inte stämmer på minuten. På Ingrid förstod jag också att med lugn i alla lägen överlever jag längst.

I arbetslaget med Monica och Sabina blev jag nästan kär. Sabina var vetgirig och såg möjligheter, Monica hade varm rutin. Ihop med dem upptäckte jag glädjen med höga krav. Förväntningar som kom med tydligt förtroende från chefen. ”Jag vet att ni klarar det här.” Så då gjorde vi det.

Den omgivningen gjorde mig till en stjärna på att lyfta kollegor. Det hjälpte ju att förskolan på Mårdtorpsgatan var fylld av ett så roligt kollegium. Folk som ville något, hade en riktning.

Jag hade galet högt förtroendekapital. Jag var till och med pedagogisk utvecklingsledare ett tag. Dock var jag nog för tunnhudad för rollen – men en sak hann jag åtminstone uträtta. Vi hade just då en chef som i var och varannan mening framhöll hur bra grannförskolan var. På promenaden hem en dag började jag och min utvecklingsledarkollega spåna kring hur vi skulle slå chefens värld med häpnad. Vi bestämde oss för att hålla ett seminarium på Förskolebiennalen.

”Om det pedagogiska rummet som drar i gång?” ”Absolut!” Och innan vi visste ordet av hade vi råddat ihop en hel föreläsning och fick en egen ljudtekniker som såg till att vi hördes. Sedan var det bara vår förskola chefen pratade om.

I dag blommar det i huvudet igen. Jag har en chef som tagit reda på hur alla hennes förskollärare ser på sitt eget ledarskap. Jag har kollegor som ser möjligheter i mina tankar. Jag är tillbaka i det jag växte av på Mårdtorpsgatan. Jag är nog en rätt vettig yrkesmänniska ändå.