Eva Lindström: Ger vi barnen en chans att bli till?

Ibland stöter jag på ett ord eller uttryck som bara får saker att falla på plats. Som när jag hörde Bob Hanson säga ”att älska är att låta vara”, och så mycket hände i mig. Hur jag måste sluta tänka att människor ska ändra på sig för att anpassa sig efter mig och i stället låta människor vara precis som de är, och det är upp till mig om jag vill anpassa mig efter det eller inte.

Häromdagen hände det igen. Jag tittade på en dokumentär i genren ”true crime”. Den handlade om ett rättsfall där en mamma medvetet gjort sitt barn sjukt, oklart varför. Men det fanns vissa frågor, det var tunt med bevis, det handlade mer om att det inte kunde ha gått till på något annat sätt än vad man trodde, det måste ha varit mamman.

Vi ser det vi känner igen

Frågan uppstod: hade man fokuserat för mycket på det man trodde hade hänt, i stället för att ta reda på vad som faktiskt hänt? Man använde ett uttryck, ”confirmation bias”, som på svenska blir bekräftelsebias, alltså att vi har en tendens att notera sådant som stärker vår egen övertygelse (så att vi kanske missar andra möjliga förklaringar.)

Och så pang, bara kom det till mig, att det beskriver perfekt barns utsatthet i förskolan, framför allt när det kommer till att bedöma barns olikheter och behov. Framför allt för sådana som jag, som har mött många barn under åren.

Vi med erfarenhet dömer ibland för snabbt

Hur går vi till väga när vi möter barn som vi upplever har svårigheter i barngruppen? Har ni någon gång stått och reflekterat med en kollega och undrat hur det kommer sig att barnen gör så där? Det beror nog på att det är ett ensambarn, det beror på att barn i dag är så dåligt uppfostrade, det beror på att hon alltid bara tittar på Ipaden, det beror på att hon inte sover ordentligt, det är ju jätterörigt hemma hos dem med alla de där barnen, och så vidare ...

Ibland flyger dessa teorier bara ut ur munnarna på förskolepersonalen. Ibland baserar vi våra teorier på andra barn, ”vi hade ett barn en gång som gjorde precis så där, han hade absolut adhd, det har nog han också”.

Vi ska vara nyfikna – inte tro oss veta

Det kan ju också handla om att barn är blyga, eller att vi tycker att de är blyga, han är alltid tyst, låt honom vara, han är så blyg. Vi ger barnen egenskaper eller personlighetsdrag som vi sedan utgår från när vi möter barnet. Detta går ju också helt emot det här med att man inte är, utan blir.

Hur påverkar detta egentligen ett barns möjlighet att få bli till? Om vi redan har bestämt oss för vad barnet behöver, baserat på vad vi bestämt är orsaken till barnets beteende, då är vi ju ute och cyklar? Bör inte alla barn i förskolan, utifrån läroplan och barnkonvention, få vara fria från vår partiskhet? Bör vi inte vara nyfikna på just dem och inte basera vårt bemötande på något vi tror oss veta? Jag tänker på den där medforskande pedagogen, som nyfiket vill lära sig tillsammans med barnen.

Den medforskande pedagogen behöver också vilja lära sig om barnen. Vad händer om vi lägger våra tidigare erfarenheter åt sidan och låter alla barn få samma möjlighet att bli till? Inte vet jag, men från och med nu tänker jag verkligen försöka att inte ha bekräftelsebias när det kommer till barnen i min barngrupp.

Eva Lindström är förskollärare i Stockholm.

LÄS OCKSÅ: 

Eva Lindström: Obligatorisk förskola förändrar vårt uppdrag i grunden

Hon föreslår obligatorisk förskola från tre års ålder

Eva Lindström: Fel att föräldrar ska sätta betyg på förskolor

Lindström: Varför blir ni provocerade av förskollärares planeringstid?

Lindström: Snälla förälder, hämta ditt barn när ditt jobb är slut

Lyssna på Förskolan här: