Att digitaliseringen av förskolan och skolan nu ifrågasätts från olika håll är kanske inte så konstigt. Men det är ändå anmärkningsvärt att så många av förskollärarna tycker att läroplanen är fel ute, skriver redaktör Sara Djurberg.

Det går undan i turerna kring digitaliseringen i förskolan och skolan just nu. För ett tag sedan meddelade regeringen att Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson kommer att bytas ut nästa år. Myndighetens offensiva digitaliseringsstrategi, som haft ambitionen att göra svensk skola världsledande på området, pekas ut som en orsak. Och Skolverkets nya digitaliseringsstrategi har nyss avvisats av regeringen efter att ha varit på remiss hos bland annat hjärnforskare. 

Att digitaliseringen nu ifrågasätts från olika håll är kanske inte så konstigt. För några år sedan omfamnades den ganska okritiskt av skolan, nu börjar både lärare och forskare se även baksidorna. Ny forskning visar att skärmar stör koncentrationsförmågan och ökar stillasittandet, samtidigt som de är en ständig källa till konflikt i många familjer.

Goda argument på båda sidor

Även bland förskollärarna finns en stor andel som är skeptiska till digitaliseringen. Det visar vår stora enkät som 1 511 förskollärare svarat på. Nästan hälften, 47 procent, tycker att det är fel att förskolan måste arbeta med digitalisering. Det är anmärkningsvärt att en så stor andel tycker att läroplanen är fel ute. Å andra sidan anser den andra hälften av förskollärarna att digitaliseringen är bra, att barn har rätt att lära sig om något så viktigt för framtiden. Och flera påpekar att digitala verktyg inte är samma sak som skärmar, många förskollärare arbetar med programmering, skapande och utforskande med olika typer av digital teknik. Goda argument finns på båda sidor. På tolv sidor i det här numret vrider och vänder vi på frågan, tittar på vad forskningen säger och vilka erfarenheter förskollärarna har. 

Slutligen vill jag tipsa om den norska tv-dokumentären ”Stora små människor” på SVT. Vi får följa tvååringarna, och bästa vännerna, Haakon och Balder på en norsk ”barnehage” under ett år. Filmaren skildrar på nära håll deras vänskap och hur den sätts på prov till exempel när Haakon flyttas till storbarnsavdelningen och Balder blir kvar. Det är fint att se hur förskolläraren hjälper vännerna när relationen knakar, exempelvis med att hitta strategier för att kunna säga nej när den andre vill bestämma för mycket. Man blir medveten om hur mycket som sker ”under ytan” i vardagen på förskolan.