Maria bryter tystnaden om hudfärg i förskolan

Forskningen kring antirasism har börjat ifrågasätta ”färgblindhet” som ideal – att ignorera hudfärg och etnicitet – och förespråkar i stället att medvetet och konkret prata om det faktum att människor har olika hudfärg.

– Färgblindhet var en antirasistisk idé, men så här i efterhand ser vi att det inte har fungerat, säger läraren i förskolan och doktoranden Lovisa Gustafsson.

”Jag har känt mig handfallen”

Hon och ateljeristan Maria Fabien inledde ett fördjupningsarbete på förskolan för att utveckla en färgmedveten pedagogik kring hudton, identitet och antirasism.

– Vi fick börja med att uppdatera vårt språk, vilka ord vi använder för olika hudfärger, säger Maria Fabien.

Lovisa Gustafsson medger att det till en början känns svårt att prata om hudfärg. Vi har alla lärt oss att det är fel att uppmärksamma hudton och det är ont om konkreta exempel för förskolan som visar hur vi kan göra det på ett bra sätt.

– När det gäller könsrollsnormer känner jag mig bättre rustad att forma undervisningen och möta föräldrars frågor. Men på det här området har jag känt mig handfallen, säger hon.

En del i pedagogiken kring hudton är att höja statusen för färgen brunt, exempelvis genom att använda många olika nyanser på kritor och papper.

Barn påverkas tidigt av vithetsnormen

På Lovisa Gustafssons och Maria Fabiens förskola tillhör en majoritet av barnen vit medelklass. Men principerna i deras arbete är applicerbara på förskolor med andra gruppsammansättningar och i skilda socioekonomiska kontexter.

– Eftersom barn tidigt ser hudfärg och påverkas av de normer som säger att vit hudfärg är mer värd än brun, behöver alla barn kunskap och medvetenhet för att kunna agera antirasistiskt, säger Maria Fabien.

LÄS OCKSÅ:

Arbetslagets metod: lappar till föräldrarna från ledsna barn

Barn med annat modersmål hamnar utanför leken

Forskaren: Därför ska du högläsa faktaböcker

Deras uppdragsbrev gör svåra ämnen konkreta