Vi borde älska neurovetenskap i förskolan

Illustration: Gustaf Öhrnell Hjalmars/Agent Molly & Co

Du har precis disputerat med en avhandling om hur neurovetenskap och förskolans verklighet kan mötas.

– Ja, men det handlar inte bara om det mötet, utan om vad det betyder vidare. Vi ska inte ha in neurovetenskap i förskolan bara för att det skulle få barn att bli smartare, eller för att vissa barn ska bli smartare. Vi behöver de här teorierna för att kunna jobba med hela uppgiften, med individen och med gruppen.

– Men vi kanske behöver föra in teorier från det neurovetenskapliga, och från kognitionspsykologi, utan att ta bort andra teorier. Det handlar inte om att börja om från början jämt, och kasta ut det som har varit, mer om att försöka bredda arbetssätten och kombinera olika saker. Det är en enorm fördel om vi kan ha arbetslag som består av pedagoger som utbildats vid olika tidpunkter och med olika utgångspunkter, och kan ta vara på de olikheterna.

Det vore bra om vi vågade vara lite mer oeniga om arbetssätt och teoretiska perspektiv.

– Framför allt tycker jag att det är viktigt att det här ska ligga mer på oss forskare än på pedagogerna som är ute i förskolorna. Vi måste förse dem med ett bredare pedagogiskt underlag, så att de kan ha lättare att göra rätt. Jag tänker mig inte att förskollärarna, som redan är för få och har för lite tid, ska sätta sig in i all forskning och alla teorier.

Hur har du jobbat?

– Det har varit både praktiskt undersökande och kartläggning av forskningsfältet, och dessutom debatter och diskussioner kring de här frågorna. Jag gjorde fältarbete i nio månader på tre olika förskolor, där jag både observerade och satt tillsammans med pedagogerna. Jag ville liksom försöka spåra tillbaka till vad det är för problem som vi tänker att olika arbetssätt ska lösa.

Är det något som överraskat dig under arbetet?

– Ja, den totala slutsatsen är kanske lite kontroversiell. Jag hör själv till dem som i många år jobbat aktivt ute i förskolan med utvecklingsarbete och jag har drivit på detta med en gemensam kunskapssyn och pedagogik, alla ska med på tåget. I dag kan jag säga det vore jättebra om vi inte alls var så himla gemensamma! En gemensam syn på barn, på förskolan och på grundläggande värden, absolut, men ju mer ogemensamma och oeniga vi kan vara om arbetssätt och teoretiska utgångspunkter, desto mer individualiserande inom gruppens ram.

Hur menar du då?

– Om vi är helt överens om ett arbetssätt, och överens att vi inte gör på ett annat sätt, så kanske det inte passar alla barn i alla situationer. Då blir det att man gör undantag och speciallösningar och så här gör vi alla dagar utom tisdagar, eller utom för Kalle och Pelle, eller jag måste faktiskt vara lite gammaldags och fyrkantig när vi går ut i skogen för annars rymmer alla.

– Om vi tänker att vi behöver olika sätt att arbeta hela tiden, inte som undantag, om vi förstår att det pågår en egen neuropsykologisk utveckling i varje barn och vet en massa saker om vad det är som händer och vad som behövs, då kan det vara ett samspel som inte handlar om att vissa barn behöver en specialare. Det är inte bara för barn med diagnoser som vi behöver kunskap om hjärnan. Alla ungar har en hjärna, alla ungar utvecklas, och vi behöver förstå det.

Har du praktiska exempel?

– Lärande handlar till stor del om minnet, och om man vet mer om de neurovetenskapliga förutsättningarna för att minnen skapas så kan det hjälpa en i arbetet. Till exempel om lärare och förskollärare vet att man kan förstärka skapandet av ett minne genom att använda flera sinnen, eller hur hjärnan arbetar under sömn, men också hur olika pedagogiska aspekter samspelar och att de kan samspela olika för olika barn.

– Förskolan ska vila på vetenskaplig grund och jag kände att det inte var helt tydligt vad den vetenskapen  faktiskt är. Vad ska den bestå av, och vem ska förse förskolan med den? Vad menar vi med vetenskaplighet här, är det att pedagoger ska läsa en massa artiklar eller är det att vi forskare får och tar ansvar för att bidra med fler kunskapsteorier?

Vem tänker du borde läsa din avhandling?

– Mina kollegor inom pedagogisk och didaktisk forskning, förstås, och också de som arbetar med neurovetenskaplig forskning, så att vi kan fortsätta göra forskning som är användbar för förskolan. Jag hoppas att mitt arbete kan ge pedagoger lite idéer om hur de kan utveckla det här vidare. Att det blir som att få lite fler instrument i orkestern, eller nya verktyg i lådan. Jag hoppas också att ledningspersonalen läser den, för det handlar väldigt mycket om organisation. Någon måste leda folk och det kan vara bra att ha stöd i att tänka lite annorlunda om vilken syn på kunskap man grundar sitt arbete i.

– Det är också lite hajp just nu: alla ska prata om hjärnan, oavsett om det är ens fält eller inte. Man behöver inte kasta sig  i väg på utbildningar och seminarier, utan fundera lite på vad det är för fortbildning man är ute efter.