Så kan du stötta särbegåvade

En fyraåring som läser böcker högt för de andra barnen eller en ettåring som känner till alfabetet. Runt ett av tjugo barn, eller ungefär ett barn per förskolegrupp, räknas som särbegåvat.

– De här barnen följer inte den vanliga utvecklingen. De använder mer avancerade meningar och har ett större ordförråd än jämnåriga, säger Mara Westling Allodi, professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet, som står bakom en del av Skolverkets nya stödmaterial om särskild begåvning inom skolan. Nu har även Sveriges kommuner och landsting (SKL) reviderat sin handlingsplan kring särbegåvade barn så att den också riktar sig till förskolan.

Att identifiera och bekräfta barnens intellektuella förmåga tidigt kan ha stor inverkan på barnens fortsatta skolgång och välbefinnande, anser forskarna. Även om många förskollärare har en förståelse för att dessa barn finns och är duktiga på att se varje barn behövs mer kunskap, hävdar Mara Westling Allodi:

– Det finns behov av att lära sig om detta i lärarutbildningen och i special­pedagogiska program, säger hon.

Om uttråknings­processen redan är igång märks dessa barn i förskolegruppen genom att de blir antingen explosiva eller passiva.

Mona Liljedahl är speciallärare och har sedan länge intresserat sig för verktyg och strategier för att förebygga det utanförskap som särbegåvade barn riskerar att hamna i. Ett sätt kan vara att boka in en gratis föreläsning om det genom föreningen Mensa, som finns på de flesta håll i landet, tipsar hon. Hon blev intresserad av området för arton år sedan, då hennes son, som bara var 1,5 år, lärde sig hela alfabetet på egen hand och hon håller också föreläsningar själv.

– Vi som arbetar i pedagogisk verksamhet behöver lära oss att se barnen som behöver mer intellektuell stimulans. Många får i dag adhd-diagnos eller aspergerdiagnos felaktigt, säger hon.

Att tvingas anpassa sig till för enkla uppgifter eller till och med dölja sina färdigheter för att inte sticka ut är ett högt pris att betala för ett litet barn.

– Om uttråkningsprocessen redan är igång märks dessa barn i förskolegruppen genom att de blir antingen explosiva eller passiva. En del drar sig undan medan andra har en trotsproblematik, bossar och ställer till oreda för att få saker att hända. När de är med och leker kanske de vill bestämma över alla andra eftersom de har rolluppsättningen klar. De tänker mer avancerat och det avspeglar sig i deras lek med andra. De här problemen har de inte när de umgås med barn på sig egen nivå, säger hon.

Tvärt emot vad man kanske kan tro be­höver de här barnen bekräftelse i sina in­tressen och sin kompetens för att inte tappa sugen och må dåligt av under­stimulans.

Att erbjuda dem mer intellektuellt krävande aktiviteter än deras kompisar är ett måste för att de ska må bra och inte riskera att drabbas av psykisk ohälsa. Redan i skollagen från 2010 förtydligades att elever som lätt når kunskapsmålen ska få stimulans att komma ännu längre i sin kunskapsutveckling.

– Men det finns en stark kultur i Sverige som handlar om strävan efter jämlikhet. Att vissa är mer begåvade eller tidiga i sin utveckling tolkas som orättvist. Jag vll också att det ska vara rättvist, men man ska inte ignorera att det finns skillnader, säger Mara Westling Allodi.

Att hjärnan går snabbare hos dessa barn gör också att de ibland har en överkänslighet för stimuli, så kallad HSP, High Sensitive Personality.

– De läser av dig och andra människor på millisekunder. De glömmer aldrig någon som varit hygglig mot dem i ett sammanhang. Men det är mycket viktigt att veta att det kommer att gå mycket djupare in om de får skäll också, säger hon.

Precis som alla andra barn har särbegåvade barn sin egen personlighet och intressen. En del är introverta medan andra är extroverta. Men särbegåvade barn är alltid kreativa.

– Den här kreativiteten föder en rastlöshet hos dem. De pausar inte genom att göra ingenting. Det är helt enkelt oerhört grymt att erbjuda en miljö där man håller tillbaka ett antal barn genom att inte erbjuda barnen stimulans på deras egen nivå eller låta dem utveckla sina förmågor och intressen, säger Mara Westling Allodi.

Även Mona Liljedahl drar kulturella kopplingar till varför de särbegåvade barnen ibland inte har fått det stöd som de behöver.

– Vi har ofta en acceptans inför intellektuell funktionsnedsättning. Det finns också en respekt för att alla barn inte klarar av att sitta stilla. Men de här barnen har spring i huvudet. De måste få springa av sig i huvudet innan de orkar vara sociala med barn som är på en annan intellektuell nivå än dem.

Även om hon efterlyser mer engagemang från förskolepersonal vill hon inte se att barnen ska behöva gå igenom en begåvningsutredning.

– Nej, det kan bli stigmatiserande. Begåvningstester är normativa. Barn med mycket hög särbegåvning tänker utanför ramarna och kan missuppfattas i en testsituation, säger hon.

Bara för att barnen spurtar mentalt kommer de inte att lära sig att knyta skosnörena snabbare än andra, snarare tvärtom. Emotionellt kan de också släpa efter. De utvecklas ofta asynkront, ofta är det känslorna som inte hänger med.

För att som förskola vara på den säkra sidan att man tillgodoser de här barnens behov kan man utse en mentor åt dem. Att ha ett samtal varje dag om barnets specialintresse gör att barnet kan känna sig sett och uppskattat i sin kompetens. Det kan vara komplicerade samtal om rymden, planeter och universum. Men det kan förstås också handla om helt andra saker, som intresse för kartböcker eller naturfenomen. Det utmärkande är att de särbegåvade barnen kommer att vilja syssla med intellektuella aktiviteter.