På samma bana

Under de senaste åren har den svenska förskolans arbete med jämställdhet och genus blivit vida omskrivet i utländska medier. Intresset är stort och i mars förra året fick till exempel Sjöfararens förskola i Stockholm pryda förstasidan på anrika New York Times efter att en reporter varit där under tre dagars tid. Även genusförskolan Egalia har det skrivits mycket om i tidningar världen över.

Den svenska förskolan är faktiskt unik i sitt arbete med frågorna, berättar forskaren Christian Eidevald. Framför allt är det styrdokumenten som sticker ut ordentligt.

– Det finns inget annat land vad jag vet som har skrivningar liknande dem som finns i vår läroplan. De flesta andra länders styrdokument liknar mer det pedagogiska programmet från 1987, där det stod att pojkar och flickor ska få utveckla en trygg könsidentitet, säger han.

Mia Heikkilä är inne på samma linje. Hon är författare till flera böcker om jämställdhet och genus i förskolan, anställd vid Mälardalens högskola och även docent i pedagogik och forskningsledare i förskolepedagogik vid Åbo Akademi.

Om det bara var 25 procent kvinnor i riksdagen skulle man inte säga att den är jämställd. Men så fort det handlar om för­skolan är det som att representation inte spelar någon roll.

– Som forskare inom det här området blir man ofta inkluderad på internationella konferenser och i andra sammanhang, så jag vill nog säga att vi i Sverige ligger väldigt långt fram. Framför allt i policydokumenten.

När det gäller det praktiska arbetet finns det däremot fortfarande stora skillnader i hur långt man har kommit, säger hon. Medan vissa förskolor driver ambitiösa arbeten, har andra knappt kommit igång. I de fallen arbetet inte lyckats lika bra handlar det ofta om att man inte har upptäckt att flickor och pojkar behandlas olika.

– De som inte har kommit så långt tänker nog att de inte gör skillnad på flickor och pojkar. Om de hade vågat öppna upp för en diskussion och spanat på varandra i arbetslaget så skulle de nog se att de faktiskt gör det. Det betyder inte att man gör superstora fel, men genusaspekten behöver alltid finnas med när man planerar, funderar och reflekterar över verksamheten. Ledarskapet är väldigt viktigt i den här frågan, det är inte alltid personalens ansvar att ta tag i ett jobb utan väldigt ofta förskolechefens.

Samtidigt som det nu har gjorts ytterligare förstärkningar i läroplanen kring uppdraget höjs röster från andra håll om att arbetet med jämställdhet och genus har gått på tok för långt. I valrörelsens slutskede kallade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor de nya läroplansskrivningarna för genusflum. I mer extrema fall liknas arbetet till och med vid våldsbrott, berättar Christian Eidevald.

– Det finns en sådan stark misstro mot det här arbetet, och ett otroligt motstånd som till stor del bygger på ren okunskap eller missuppfattningar. Det kommer framför allt från antifeministiska, nationalistiska och värdekonservativa grupper, ibland likställs till och jämställdhetsarbetet i förskolan med barnmisshandel, säger han.

Kritiken är inget nytt. Redan på nittiotalet när Gävleförskolorna Tittmyran och Björntomten startade sitt jämställdhetsarbete med kompensatoriska grupper fanns föräldrar som oroade sig för att barnen skulle göras om. Men enligt Christian Eidevald har tonläget höjts den senaste tiden. Både han och Mia Heikkilä tror att den enda vägen framåt är att bemöta argumenten med fakta.

– Det enda som går att göra är att hantera kritiken sakligt och visa på forskningen som finns. Jag tror det är viktigt att visa att även om det finns eldsjälar som driver på jämställdhetsarbetet finns det en kunskapsbas och erfarenhet som allting bygger på, säger Mia Heikkilä.

Christian Eidevald hoppas på att förtydligandet i läroplanen ska hjälpa till att göra det tydligare att arbetet inte går ut på att rycka dockor från flickor eller göra om barnen.

– Jag var väldigt drivande i att man inte bara skulle ha kvar den tidigare formuleringen om att förskolan ska motverka könsmönster. I den nya texten är det tillagt att vi ska motverka det som begränsar barnen, säger han.

Hans förhoppning är att det ska öka förståelsen för att det snarare är de vuxna som ska förändras, inte barnen.

– Det är vi vuxna som behöver jobba med våra föreställningar och förväntningar. Flickor som leker med dockor ska inte göras om. Bara om det leder till en begränsning för barnet, vilket det nog väldigt sällan gör om inte vi vuxna styr dem till det, säger Christian Eidevald.

Både han och Mia Heikkilä ser utrymme för utveckling inom arbetet med jämställdhet och genus. Mia Heikkilä hoppas att arbetet ska få en större plats i organiseringen av verksamheten.

– En del ser fortfarande på jämställdhet som ett projekt som man håller på med ett tag, och att det bara handlar om vissa delar av verksamheten. Jag tror att det med den nya läroplanen kommer bli tydligt att det arbetet ska finnas med i alla delar, när man håller i samling, undervisar i programmering eller går i led, säger hon.

Christian Eidevald tycker att mycket är på rätt väg och att förskolans arbete med de här frågorna har utvecklats väldigt bra under de senaste åren.

– Om man jämför med när jag gjorde min avhandling i mitten av 2000-talet, så skulle jag säga att kunskapsnivån blivit väldigt hög bland många förskollärare, på ett helt annat sätt i dag, säger han.

En viktig aspekt framöver tror han är att komma bort från tankar om att könet enbart är en social konstruktion. Det vill säga att det inte skulle finnas någonting som skiljer pojkar och flickor åt, varken på individ- eller gruppnivå, annat än föreställningar. Han anser att det är bra att förskolan fokuserar på individuella skillnader snarare än kön, men tycker det är synd om andra kunskaper från forskningen kommer bort, som till exempel att kvinnor och män på gruppnivå har samma medel-IQ, men att variationen mellan män är större än mellan kvinnor.

– Det finns till exempel samband mellan kriminalitet och IQ, och det är viktiga kunskaper för arbetet redan i förskolan. Förut var det nästan enbart fokus på skillnader mellan flickor och pojkar, och det var absolut inte bra det heller, nu har det ibland blivit ensidigt åt andra hållet. Jag tror att man måste hitta en kombination där, säger han.

Han tycker även att Sverige på riktigt borde ta tag i frågan om att få in fler män i förskolan och anser att man inte kan bortse från de anställdas könstillhörighet i jämställdhetsarbetet. Satsningar motsvarande de som görs för att exempelvis locka kvinnor till teknikyrken borde sjösättas även när det gäller män i förskolan.

– Om det bara var 25 procent kvinnor i riksdagen skulle man säga att den inte är jämställd. Men så fort det handlar om förskolan är det som att representation inte spelar någon roll. Visst sticker vi ut i vårt arbete med jämställdhet, samtidigt sticker vi också ut på det sättet att vi inte jobbar för att öka andelen män. På många förskolor arbetar hundra procent kvinnor, och för mig är det konstigt att det inte är en fråga man tittar på.