Hjältar utmanar lärare och barn

Du sträcker på dig, lyfter blicken och lättar. Luften strömmar mot ansiktet och strax ser husen där nedanför små och söta ut. Du hejdar rörelsen och svävar. Betraktar. Störtdyker sedan. Farten och friheten är berusande: Du kan flyga.

Kanske är det inte svårare än så – att förstå den stora lockelse som superhjältarna har. De förkroppsligar tanken, önskan, om att vara mer än vi är, kunna mer än vi kan.

Mycket av den media barn möter är reklamfilm för produkter.

Fredrik Strömberg är lärare, journalist och forskare med fokus på serier.

– Superhjältarna är en modern version av gudasagorna i till exempel grekisk, romersk eller nordisk mytologi. De tillfredsställer samma behov hos människor som de gamla hjältemyterna gjorde. Man kan drömma sig in i att vara dessa hjältar. Det är en slags eskapism som tilltalar oss.

Deras krafter eller egenskaper är ofta fysiska: de kan hoppa över hus, framkalla stormar, förvandla sin kropp till gummi. Eller flyga.

– Det inbjuder till att agera ut dem. Det här fantastiska tycker jag att man ska bejaka för det verkar frigörande.

Han tror att barn intuitivt snappar upp idéen om dessa fysiska krafter, kanske till och med snabbare än vad vuxna gör. I leken kan de fantisera om att de är jättestarka och försvinna in i en värld där de kan allt.

Men berättelserna handlar om mer än bara fantastiska förmågor.

– Genren går ut på konfrontation – allting i berättelsen leder fram till detta.

Förutom superhjälten så finns även superskurken och i slutet möts de i strid. Vilket förstås kan bli en utmaning att hantera i leken, konstaterar han.

Begränsa, förbjuda, förändra och hantera. Att lärare i förskola och skola länge haft vissa svårigheter med barns superhjältelekar blir tydligt när man söker på ”superhero play” i databasen ERIC (Education Resources Information Center). Leken beskrivs som oönskad, högljudd, våldsam. Samtidigt tycks flera forskare och lärare vilja förmedla att leken ändå har ett berättigande, och att lärare bör sträva efter att ge den utrymme under kontrollerade former.

En som är inne på samma linje är Rune Storli, lektor på förskollärarutbildningen vid högskolan Dronning Mauds Minne i Norge.

Han har forskat om det som på norska kallas för ”boltrelek”, det vill säga fysisk lek som omfattar superhjältelek, när barn jagar varandra eller brottas (att ”boltre” är att tumla omkring).

Bland annat frågade han och en kollega 138 förskollärare om deras syn på olika sorters dramalek och såg att lärarna gjorde skillnad på pojkars och flickors lek. Superhjältelek var något pojkar sysslade med, enligt förskollärarna. Och inomhus var denna lek förbjuden.

På plats kunde Rune Storli observera leken.

– Temat är ofta kamp: Det handlar om att de goda ska vinna över de onda. Superhjälteleken liknar ”lekeslåssning” – där finns både konkurrens och sam­hörighet. Du måste ha bägge delarna.

Konkurrensen mellan barnen är ett sätt att vara tillsammans på, menar han. Och barn vill vara fysiska.

– Om du har en tjock matta på en avdelning med 2-åringar uppstår fysisk lek spontant. De kastar sig ner på mattan, rullar runt, kommer i kontakt med varandra. Plötsligt ligger de i en stor hög.

För att det är skoj!

Allt eftersom barnen blir äldre tar lek­en mer formen av tävling eller konkurrens, framför allt bland pojkarna. De mäter styrka och fysisk förmåga, samt förhandlar om vad de har lov att göra och inte.

– Det jag såg i min undersökning var att de vuxna hade svårt att förstå att det är lek som pågår. Det de ser är slag, sparkar och annan fysisk kontakt, men missar att det handlar om lek, spänning och att bygga vänskap.

Kanske hänger det ihop med att många som arbetar i förskolan är kvinnor som själva har liten eller ingen egen erfarenhet av att ha lekt på det här viset, tror han.

Man behöver inte oroa sig för att leken går över styr och resulterar i bråk eller att barnen blir våldsamma, för forskningen visar snarare på motsatsen, enligt Rune Storli.

– De som bråkleker är ofta sociala, välanpassade och populära lekkamrater. Rädslan för att leken ska leda till aggress­ivitet är helt onödig.

Samtidigt nämner han att det förstås kan hända att leken går över i äkta aggression, men att det då handlar om barn som har andra problem. Är det ett barn som har svårt att förstå leksignalerna eller förstå när de blir för hårdhänta, krävs mer engagemang från de vuxna som får diskutera och förklara reglerna och sätta stopp när det behövs. Paradoxalt nog kan det vara barnen som hanterar fysisk lek sämst som har störst behov av den, för att lära sig sina egna och andras gränser.

På det hela taget efterlyser Rune Storli större tolerans för fysisk lek och tycker inte att den bara ska få finnas utomhus, långt borta från lärarna.

– Det är en alltför viktig lek för att barnen ska göra den på egen hand. De vuxna bör finnas på plats och kunna kliva in i leken om barnen inte hanterar den på ett bra sätt.

Här hade man kanske kunnat sätta punkt. Nöjt sig med att ha tagit upp en av anledningarna till varför personal i förskola och skola värjt sig mot superhjältelekar. Men att leken blir vild är bara en av invändningarna. Det finns många andra och goda skäl till varför lärare förhållit sig kritiska.

För vänder vi blicken mot hjältarna igen, rymmer de mer än myt och fantasi. De är skapelser som omsätter miljoner kronor i försäljning. De är till övervägande majoritet män. De är inte vilka män som helst: De är vita, vackra män med väl definierade muskler.

Hur ska man som lärare navigera genom detta gytter av kommersiella intressen, dammiga könsroller och knäppa kroppsideal samtidigt som man bejakar barnens intresse?

En som elegant lyckats framföra kritik mot superhjältarna utan att göra sig av med dem eller gömma undan dem är tecknaren Linnéa Johansson, även känd som Limpan. När hennes treårige son kom hem ledsen men höll tillbaka gråten, eftersom Spiderman inte gråter, googlade hon efter bilder som visade motsatsen. ”Bajsar han också?” undrade treåringen och Linnéa Johansson tecknade Spiderman på toaletten. När hon sedan la upp bilden på Facebook var succén ett faktum och inom loppet av några dagar hade hon intervjuats av tidningar, radio och teve, bland annat SVT och Huffington Post.

– Det fanns ett tomrum som mina teckningar svarade på. Man har jobbat mycket med att flickor ska ta för sig och bli mer självständiga, men det är precis lika viktigt att pojkar ska få vara sig själva utan att lägga band på sig och sina känslor.

Pojkarna halkar efter i skolan och toppar självmordsstatistiken, och det behövs en större medvetenhet kring vad de matas med, tycker hon.

– Med det sagt vill jag inte ställa pojkarnas svårigheter mot flickornas. Könsrollerna är hårda oavsett läger.

Hon önskar att barnen skulle få mötas som de individer de är.

– Vi måste ge barnen verktyg så att de kan ställa kritiska frågor och få röra sig friare än de här trånga könsrollerna, men utan att de vuxna kommer med pekpinnar.

Ett sätt är att barnen får möta bilder som hennes mjuka superhjältar, som blir en ingång till att prata om vad de övriga bilderna innehåller. Ett annat sätt är att närmare studera och jämföra figurerna barnen känner till. Superhjältarna och prinsessorna eller andra flickkaraktärer representerar ofta två kroppsideal som står i direkt motsättning till varandra, anser hon.

– Superhjälten har litet huvud, stor kropp och står bredbent, medan flickfiguren har stort huvud med stora ögon som ett barn och en liten späd kropp. Hon står ofta lite ihopskruvad med huvudet på sned. Eller är tecknad från sidan.

Kan man visa barnen bilder får de en chans att reflektera själva och ställa frågor, tror hon.

Generellt önskar hon att medvetenheten om vilka bilder barn möter skulle vara större även bland de vuxna.

– För ett barn som inte har språket är det visuella avgörande. Det tänker vi inte alltid på. Det finns en stor medvetenhet om vilken mat barnen äter, men bilderna? Barn är så exponerade i dag och Disney får rota sig i våra barn innan de ens kan gå.

Ett barn som i mataffären får syn på något med kända figurer på kommer önska sig detta – utan att ta hänsyn till vad de egentligen gillar.

– Mycket av den media barn möter är reklamfilm för produkter. Det barn som sett Spiderman väljer sedan den tröjan i affären.

Visst finns det många goda förebilder för barn, som Pippi Långstrump till exempel, men det är de med störst resurser som överröstar allt annat.

– Om alla barn gått i Gucci till förskolan hade vi reagerat. Men att alla går med Disneytryck reagerar man inte på.

Hon minns kläderna hon själv ärvde som liten och att medvetenheten om kläder och status var något som kom senare.

– Barnen är i högre grad medvetna om hur de ser ut och man vinner popularitet på Disney, det är status.

Barndomen är under belägring, anser hon. Samtidigt ser hon inte någon väg runt det hela.

– I stället för att se hinder kan man vinkla det här med superhjältarna på ett sätt som gynnar barnen. Prata om vad sårbarhet är. Och styrka.