Digitalt ger inte samma träning

Illustration: Gustaf Öhrnell Hjalmars/Agent Molly & Co

Du har undersökt hur barn och lärare använder surfplattor och appar i förskolan. Varför?

– Jag har själv en bakgrund som förskollärare och var oerhört positiv och entusiastisk när digital teknik började komma. Men jag upptäckte efter ett tag att barnen inte alltid använde sig av apparna som vi lärare hade tänkt oss. När jag fick möjlighet att börja forska ville jag titta vidare på det. Jag förstod att det fanns något att gräva djupare i.

I det analoga spelet var det jättetydligt. De fysiska högarna med kort var viktiga för barnen.

Att barn och lärare kan uppfatta aktiviteter på plattor på olika vis är ett av resultaten i din avhandling. Hur såg du det?

– Jag kan nämna en delstudie från en avdelning med 4–5-åringar. Vid ett tillfälle hade lärarna planerat att barnen skulle göra sudoku i en app för att träna matematik. Men i och med att de flesta appar är självrättande, alltså bygger på en ”dra-och-släppa-metod”, behövde barnen inte ha förstått varför en viss siffra skulle vara i en viss ruta för att klara uppgiften. De testade sig i stället slumpvis fram tills det blev rätt. Det var inte alltid som lärarna såg det.

Vad tänker du om det?

– Att det är viktigt att som lärare vara medveten om att utfallet kan bli annorlunda än när man sitter med ett sudoku på ett papper. Då måste barnet förstå det matematiska systemet för att få ihop det. Det målet kan man nå även i en app, men då behöver läraren vara närvarande och förklara för barnet. Annars blir utfallet i stället helt enkelt ett utforskande av tekniken och appen.

En av dina delstudier är ett så kallat designexperiment, där du hade förberett en aktivitet på en avdelning. Berätta mer om den!

– Jag ville undersöka vad som sker när barn spelar memory i en app och jämföra det med vad som sker när de spelar memory analogt med fysiska brickor. Memory är nämligen en vanlig aktivitet på de flesta förskolor. Har man en platta finns ofta minst en memoryapp nedladdad.

Vad visade resultaten?

– Att aktiviteterna fick helt olika utfall, beroende på metod. När barn spelar memory analogt blir det mycket social träning. Det tränar turordning och tävlingsinslaget blir stort. Många barn kan bli väldigt frustrerade om de inte vinner, det är stora känslor och lärarna behöver ofta hjälpa barnet att hantera dem. I en app blev det inte alls så. Jag såg att barnen mer uppfattade det som en ensamaktivitet. De tittade ofta bort under kompisens drag, ibland gick de till och med iväg en stund när det var kompisens tur. Så är det inte när man sitter runt ett bord med fysiska kort. Då blir det viktigt att vara uppmärksam också när någon annan vänder på korten, för det kan man använda när det är ens egen tur. Med en app såg barnen inte det sambandet.

Memory kan ju också innehålla matematiska inslag. Var detta något du såg i aktiviteterna?

– Ja, i det analoga spelet var det jättetydligt. De fysiska högarna med kort var viktiga för barnen. De jämförde höjd på dem, räknade dem regelbundet och så vidare. I den digitala varianten fanns inte det inslaget på samma vis. Dessutom såg jag i mitt transkriberade material att det var mer verbal kommunikation mellan barnen när de spelade memory analogt.

Det låter som att du tycker att ett analogt memory därmed är ”bättre”, eller åtminstone ger fler pedagogiska möjligheter?

– Jag vill inte slå fast att det ena är bättre än det andra. Men precis som med sudokun behöver läraren vara medveten om att utfallet kan bli olika. Ett digitalt memoryspel kan innehålla fler möjligheter, man kan exempelvis hitta appar där barnen ska para ihop rätt ljud med rätt bild. Det går inte att få till analogt. Men lärarens närvarande och stöttande roll är avgörande.

I den reviderade läroplanen blir digital teknik ett obligatoriskt inslag på alla förskolor. Vad tänker du om det?

– Jag tycker det är jättebra. Men det ställer krav på att vi på förskolorna ägnar mycket tid åt att diskutera exempelvis vad ett ”kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt” egentligen innebär. Samt att lärarna själva måste ha det. För att nå dit behöver vi komma bort från för- och emottänkandet.

Hur gör man det då, om läget är låst?

– Det är viktigt att börja i målet med aktiviteten snarare än att se tekniken som en aktivitet i sig. Om vi till exempel ska jobba med språk och kommunikation så kan vi fundera kring vilka inslag som ger barnen bäst möjligheter att utveckla det.

– Kanske ett inslag är att läsa sagor ur böcker, ett annat att jobba med en viss app, och så vidare. Jag tänker att förskolor nu har ett stort och spännande arbete framför sig!