”Spaningar” –  den perfekta utomhusverksamheten

Det virvlar skira, färggranna tyllsjalar i blåsten på ängen. Småttingarna som försöker hålla styr på sina tygstycken kommer från förskolan Skorstenens småbarnsavdelning. De är på ”spaning” och leker att de är blommor som vajar i vinden.

Även tidigare var spaningarna ett återkommande inslag på Skorstenen men de har nu under pandemin utökats så att två grupper ger sig i väg ut varje dag. Spaningarna har även uppmärksammats av Skolverket, som var med och filmade när några av de äldre barnen kontrollerade sin linbana som de tidigare hade satt upp i skogen. Filmen ligger nu ute på myndighetens hemsida som ett exempel på hur undervisning kan bedrivas utomhus – i synnerhet så här i pandemitider.

Vi går så långt benen bär oss. Det ska vara en lustfylld tillsammans­upplevelse.

Spaning innebär att en pedagog åt gången följer med ett mindre antal barn ut i närområdet. Även de allra yngsta är med på tåget. Pedagogen spanar på barnen medan barnen spanar i naturen eller dit de styrt kosan för dagen. Och att gå i väg ensam med barngruppen har ett pedagogiskt syfte, förklarar förskolläraren Anna Wolkert som jobbar på Skorstenens bas med 25 1–3-åringar, varav de flesta just nu är 1,5–2 år.

– När man går själv är man med och läser av barnen på ett helt annat sätt än om man är flera vuxna, då ledarskapet lätt blir oklart. Nu är man i stället i team med barnen. Magi uppstår alltid i mötet med barnen när man delar ett gemensamt intresse eller fokus – och det oavsett om man är på spaning eller hittar på något annat. 

Personalen har kommit överens om att inte ha med sig vagnar på spaningarna. Det gör att de ibland inte kommer längre än till närmsta kulle med de allra yngsta – men även då blir det ett äventyr där mycket finns att upptäcka.

– Vi har ingen brådska, och om de sitter i vagnen blir det heller inte samma kommunikation. Det blir som en mur, säger Anna Wolkert.

På spaningarna finns det alltid papper och pennor med i ryggsäcken, och barnen får skissa, det vill säga rita, skriva och reflektera kring sina upplevelser.

– Ibland blir det bara krumelurer, men det är ändå tankar. De äldre barnen i min grupp, de som har fyllt tre år, tittar verkligen på detaljerna nu. Vi hittade krokus en dag och de studerade ­blommorna noga, även med lupp. Sedan ritade de av det som intresserade dem. Jag skissar också och skriver ner vad barnen pratar om. Ibland tar jag även bilder. Sedan delar vi med oss av våra spaningar till de andra när vi är tillbaka på förskolan.

Skorstenen var tidigare med i ett pilotprojekt för SEMLA, som står för socio-emotionellt och materiellt lärande. Ett arbetssätt för förskolan som bygger på att olika barn behöver olika utmaningar och stöd för att utvecklas. Det utgår från barns nyfikenhet och frågor, och involverar både barns och pedagogers dokumentationer.

– Det fastnade verkligen hos oss och vi har fortsatt med de här tankarna, säger Anna Wolkert.

I spaningarna kan man säga att vägen är målet. För de allra minsta kan det vara ett äventyr i sig att själva ta sig ner från trottoarkanten, eller att komma upp för den långa backen utanför förskolan. Och om det har regnat och det ligger maskar precis utanför staketet, ja då kanske man stannar redan där.

– Vi går så långt benen bär oss, och det ska vara en lustfylld tillsammansupplevelse. Ibland tar vi med en bandspelare och dansar i skogen, fäster lera mot trädstammarna eller lägger oss på rygg och tittar på himlen – på fåglarna och flygplanen. Vi upplever naturen med alla sinnen; luktar, smakar, känner, lyssnar och tittar.

Anna Wolkert berättar att de hittar mycket inspiration i pekboken ”Leka ute”, med många roliga rörelseövningar. Med de har även med sig sago- och faktaböcker på spaningarna.

– Vi pedagoger är med i allt, vi rullar och ­kryper, säger hon. Det är det som gör att vi känns som ett team, vi tar hand om varandra på ­spaningarna. Som pedagog handlar det också mycket om att lyhört lyssna, att höra varje ­viskning. Spaningen är en gemensam u­pplevelse och undervisning. Att få skratta, bekräfta ­varandra och se samma saker tillsammans. Den magin inträffar sällan annars.

Att vara själv har fördelar gentemot att vara flera vuxna, då ledarskapet lätt blir oklart.

Barnen får själva lägga till material de vill ha med sig på spaningarna. Häromdagen valde en grupp, mestadels tvååringar, att ta med sig ­käpphästar. Anna berättar hur de galopperade i väg ut på sin spaning och hur de på vägen upptäckte tre högar med jord som de genast började diskutera utifrån sagan om Bockarna Bruse. Hur den lilla högen var den Lilla bocken Bruse och så vidare.

– Sedan ville de mäta högarna och funderade på hur de skulle gå till väga. Till sist kom de på att de kunde använda käpphästarna.

Hon berättar vidare att nya pedagoger brukar vilja vänta med att gå på spaning, men när de väl tar mod till sig brukar lyckan vara total.

– En kollega som tyckte att det verkade läskigt till en början var helt i extas när hon kom tillbaka första gången. Och det är fint att komma tillbaka till förskolan och få återberätta det man varit med om, att få förundras och glädjas tillsammans.

På Skorstenen lägger de även stor vikt vid den vanliga uteverksamheten på förskolegården.

– Att vara ute får inte bara bli en rastverksamhet där pedagogerna vaktar barnen, säger Anna Wolkert. För oss är gården som vårt extrarum och vi använder samma arbetssätt både inomhus och utomhus. Det ska vara lustfyllt och spännande, i dag på morgonen tog vi exempelvis ut den stora högtalaren på gården och dansade i regnet. Det var härligt.