Här undervisar lärarna på digital spelplattform

På Bona folkhögskola började deltagare som skolan tidigare haft svårt att nå plötsligt prestera bättre, och dessutom komma till skolan. Inte genom nya krav, utan genom att skolan klev in i deltagarnas egen digitala vardag. En avgörande del i det hela var att deltagarna på eget initiativ hade börjat samlas på den digitala spelplattformen Discord – en mötesplats med olika kanaler för text, röst och video.

– När skolan följde med in där förändrades både relationer och studier. Vi har lyckats hjälpa personer som vi tidigare haft svårt att hjälpa, säger Anneli Dahlqvist, rektor på Bona folkhögskola.

Vägen till framgång började långt innan pandemin. Redan då satsade de hårt på digitalisering, med en noggrann omvärldsanalys: Vad händer runt omkring oss? Vilka är trenderna?

– Vi mötte unga människor med stor potential – men trots engagemang och god vilja lyckades vi inte alltid hjälpa dem hela vägen. Om människor inte lyckas i vår verksamhet, då är det vårt arbetssätt som måste förändras. Det perspektivet blev avgörande.

Viktigt vägskäl

Ett viktigt vägskäl kom när Arbetsförmedlingen slog fast att det i princip inte finns några lediga jobb som inte kräver grundläggande digital kompetens.

– Då sa vi: okej… Då måste det vara en självklar del av utbildningen. Alla måste lära sig att hantera digitala verktyg, på riktigt. Och sedan kom ju pandemin.

När samhället stängde ned fanns en stor oro för hur skolans deltagare skulle påverkas. Många tillhörde grupper som pekades ut som särskilt sårbara: elever med problematisk skolfrånvaro, personer med olika funktionsvariationer, deltagare med utländsk bakgrund och erfarenhet av trångboddhet.

Men det blev inte som man hade befarat.

– I stället hände något helt annat, tack vare Discord. Deltagarna började prestera bättre och organisera stöd för andra som tyckte att situationen var jobbig. De skapade egna rum och sammanhang. Vi upptäckte till och med att de startade egna studiegrupper.

Liknande miljöer finns också inom akademin, där studenter samlas i digitala communitys för att dela kunskap och stötta varandra.

– Plattformen byggdes för att människor som spelar samma spel ska kunna samlas och prata. Men ganska snabbt utvecklades det till gemenskaper där man inte bara pratar om spelet, utan också om livet. Strukturen är enkel och tillgänglig. Skapar du ett konto kan du gratis samla dina kompisar där. Du bygger olika kanaler, text, röst och video. Det är väldigt demokratiskt.

Att börja delta i deltagarnas kanaler blev en succé.

– Vi testade miljön och såg hur den fungerade, men vi lämnade inte Teams och Google classroom. Discord blev ett komplement – och det fungerade så bra att vi till slut förändrade vårt arbetssätt helt.

Kombineras med lärplattform

I dag används Discord uteslutande, kombinerat med lärplattformen Loops där de lägger in allt innehåll – som de alltid skapar själva. 

– Där kan vi följa hur deltagarna klarar uppdrag och uppgifter. Alla som jobbar i samma grupp ser hur det går.

Undervisningen är nära knuten till det öppna samtalet som hela tiden pågår i Discord.

– Vi har öppna kanaler där det finns personal. Där har vi även genomgångar och föreläsningar, men också ytor där deltagarna när som helst kan ställa en fråga. Om någon ber om hjälp finns personalen tillgänglig mellan klockan 7 till 23. 

Även för personalen har arbetssättet förändrat vardagen.

– Det är lättare nu, både när det gäller förberedelser och uppföljning.

Samtidigt betonar hon att distansarbete inte passar alla.

– När vi ser att någon blir väldigt isolerad försöker vi hjälpa till så att de kommer hit. Alla ska ha någon att fika med – en kompis, en vän.

För deltagarna är gränsen mellan det fysiska och det digitala ofta flytande.

– De frågar själva: ”Ska vi ses i skolhuset eller på Discord?” För dem är det skola oavsett var de är.

Med tiden har många utvecklat en god självkännedom kring sitt lärande.

– Vissa får inget gjort hemma, andra fungerar bättre där. Vi är olika, och det är okej.

Framgångsfaktorer

Anneli Dahlqvist berättar att en nyckel till framgång har varit att personalen själv tror på betydelsen av ett ledarskap som håller riktning och vågar stå kvar när förändring skaver.

– Lika avgörande är det kollegiala arbetssättet. Vi arbetar i autonoma grupper där ansvar delas och där vi lär av varandra. Förändringen har inte drivits ovanifrån – den har varit en gemensam process. Och alltid tillsammans med deltagarna. De är inte mottagare av utveckling. De är medskapare, säger hon och fortsätter:

– En del tänker nog att det måste ha varit väldigt tungt. Men vår erfarenhet är nästan motsatsen. Det har varit vårt sätt att ta ansvar för uppdraget.

Hur vet vi att deltagarna faktiskt närvarar och studerar?

– Den frågan får vi ofta. För oss handlar det om att skilja mellan passiv närvaro och faktisk aktivitet. I en traditionell modell kan en deltagare vara fysiskt närvarande utan att vara engagerad. I våra gemensamma digitala miljöer är det tvärtom: aktivitet lämnar spår.

Eftersom allt innehåll är digitaliserat och samlat i gemensamma plattformar kan vi följa progression, inlämningar, interaktioner, återkoppling och arbete över tid. Det gäller oavsett om studierna sker på plats eller på distans. Närvaro mäts alltså inte bara i minuter i ett rum, utan i deltagande i lärprocessen.

LÄS MER:

Avatarer och kompetens i AI gäller på Bona folkhögskola