Marina Mannbrink Lind: ”Marinerad av folkhögskolan”

Jag läser om de minskade anslagen till folkhögskolorna, att man ska passa på att söka nu om man vill läsa på folkhögskola. Vilken sorglig utveckling! Men jag ser ändå ljust på framtiden. Jag vill att mina barn, och mina eventuella barnbarn, får möjlighet att läsa på folkhögskola, precis som jag har fått göra.

Så fort någon ungdom i min bekantskapskrets nämner ordet skoltrött så nästan skriker jag: ”Sök till folkhögskola!” Men jag brukar oftast behärska mig och tipsa ungdomen om det utan en hysterisk röst. För på folkis får man kort och gott vara sig själv, man behöver inte passa in i någon mall. Är det inte typiskt folkhögskola så säg? Jag marinerades i den godaste marinaden de där åren på nittiotalet när jag läste in gymnasiet på folkhögskola. Blev lite klokare. Lite mera kunskapstörstande. Jag tror att alla människor söker någonting, brinner för någonting. Men oftast vet man inte vad. Jag behövde ligga länge i marinaden för att inse att det var att skriva som jag ville göra. Så för några år sedan sökte jag till en skrivarlinje på en folkhögskola norrut. Jag lämnade in arbetsprov. Och blev antagen.

Orden flög

Första fysiska träffen på kursen var som att komma hem, men här sjöng vi inte Evert Taube på lektionerna. I stället knappade vi högljutt på tangenterna på våra datorer. Vi samtalade och skrattade, skissade sakta sakta fram våra skrivna ord. Lite osäkra, men lyckliga. Jag lämnade in mina första knackiga meningar, som jag inte tyckte flög, till min lärare och aldrig någonsin hade jag vågat så mycket utan honom. ”Ös på! Kasta er ut! Våga vara dålig!” hojtade han både digitalt och fysiskt till oss. Och plötsligt en dag så flög orden.

Tacobuffé mer än bara tacobuffé

Nu går min yngsta på folkhögskola. Han åker söderut till sin estetiska linje och jag åker norrut till min skrivarlinje. Avundsjukt tänker jag på hans mysiga rum på skolans internat när jag tar kvällståget hem efter en heldag på skrivarkursen. ”Vi ska ha tacobuffé ikväll på korridoren”, ringde han precis och sa. Jag ler lyckligt på min plats i tågets tysta avdelning medan jag öppnar datorn för att skriva ner de här orden. Ser framför mig deras rumsdörrar stå öppna, slamret av porslin i deras gemensamma kök, stolar som lånas in då de i grannkorridoren kommer över. Film i soffan efteråt, några utslagna på mattan, för soffan räcker inte till? Och när mörkret lägger sig så lyser entrélampans belysning in i hallen, precis som hemma? Någonting jag ofta tänker på är den där lektionen för många år sedan när vi sjöng ”Möte i Monsunen”, för den där sången löste upp någonting i oss elever. Först skrattade vi generat. Sedan sjöng vi med! Och efter det kunde vi rabbla det periodiska systemet. Lika lätt som en sångtext! Är det inte livets skola så säg?

LÄS ÄVEN:

Häntak: Vi var otillräckliga och sökte förlåtelse för det