Fridolin: Lärandet överlever svältkulturen

Jag tänker ibland att det är i lärandet som vi människor blir just människor. Vi lyssnar till andras berättelser, vi läser, vi tänker. Ibland så hårt att det nästan gör ont. Och då, när vi anar något bortom vårt vana abstraktions synfält så är det som att röra vid något nästan heligt. Mänsklighetens innersta. De här raderna formuleras i tacksamhet. Så många arbeten utförs för att få en lön och kunna köpa livets nödvändigheter och något därtill, medan produkten av alla arbetade timmar blir något egentligen meningslöst, en pryl eller tjänst som ingen egentligen behöver, som bara kan säljas om andra ägnar sina timmar åt att konstruera behovet genom reklam.

Försöket i sig spelar roll.

Men jag får ägna mina dagar åt en verksamhet dit människor går för att lärandet har ett värde alldeles i sig självt. Vi kommer till skolan och får betalt – några i lön, andra genom CSN eller aktivitetsersättning eller vad det må vara – för att försöka förstå världen och varandra. För att vi vill, för att vi kan och för att det är vad det är att vara människa. I fyra år har jag dessutom fått vara del av den forskarskola för folkhögskolans lärare som några kloka akademiker lyckades besvärja fram. Tillsammans med kollegor från olika delar av Sverige – och Åland – har jag fått försöka bli klokare, för att vi alla ska bli klokare. Om jag lyckas vet jag inte, men det är liksom inte det viktigaste. Försöket i sig spelar roll. Jag har läst filosofer som försökt sätta ord på den särskilda orättvisa som uppstår när någon blir nedvärderad i sin egenskap av att vara just en lärande människa (epistemisk orättvisa heter det, och Miranda Fricker är filosofen bakom begreppet). Jag har försökt förstå vad klassamhällen gör med människor (tack Pierre Bourdieu, Beverly Skeggs och Karl Marx). Jag har fått sitta ner och be medmänniskor som just nu råkar vara deltagare på allmän kurs att berätta om sina levda erfarenheter.

Det osynliga mötet

Mina kollegor har undersökt sådant som det nästan osynliga mötet mellan lärare och deltagare, närvaroproblematik, litteraturläsning, motsvarandebegreppet, samtidskonst och deltagarnas livsberättelser. Allt har blivit möjligt för att folkhögskolan inte bara vill lära ut – utan lära. Rektorer har trixat med timmarna, kollegor har täckt upp (mina mer än de flesta, tack!) och huvudmännen och facket har lagt undan pengar. Nu är en ny kull om tolv lärare på väg in i forskandets timmar av sprängande smärta över tinningarna. Om det nu är din kollega som börjar citera en gammal bok – ha överseende! Om det är din medarbetare som ber om en slant till kurslitteratur – trolla fram det! Om det är din skolas lärare som behöver åka och göra en intervju någonstans djupt in i Göingeskogarna – se till att det finns resurser för en vikarie! Vi kan inte matvägra oss ur svältkuren som politikerna satt folkbildningen på. Vi måste fortsätta göra det enda vi kan, det som gör oss till folkbildare och människor: Lära!