Debatt: Bad Bunny kan lära oss mycket om flerspråkighet
”Han ber inte om ursäkt för spanskan, för karibiska rytmer eller för referenser som inte är självklara för en engelskspråkig, nordamerikansk publik”, skriver Erik Cardelus om Bad Bunny. Foto: Nelleke Dorrestij och Wikimedia
Debatt Oavsett om vi är fans eller inte, visar Bad Bunny något djupt relevant för skolan, språkundervisningen och vårt globala samhälle i stort: hur avgörande flerspråkighet och interkulturell kompetens är, skriver Erik Cardelus.
Många fascinerades av den puertoricanske musikartisten Bad Bunnys pausunderhållning i samband med USA:s största idrottsevenemang – Super Bowl – nyligen. Andra, däribland landets högsta ledare, kände sig provocerade och avfärdade det hela som ”hemskt”. Denna spännvidd säger mindre om Bad Bunny och desto mer om den polariserade värld vi lever i. För oavsett om vi är fans eller inte, visar Bad Bunny något djupt relevant för skolan, språkundervisningen och vårt globala samhälle i stort: hur avgörande flerspråkighet och interkulturell kompetens är.
Bad Bunny kliver inte in på den globala scenen för att anpassa sig språkligt eller kulturellt. Han ber inte om ursäkt för spanskan, för karibiska rytmer eller för referenser som inte är självklara för en engelskspråkig, nordamerikansk publik. Han gör tvärtom. Stolt visar han upp sin språkliga och kulturella hemvist och bjuder in publiken. Han synliggör de 50 miljoner människor som har spanska som modersmål – bara i USA. Det är en existentiell och pedagogisk handling – en utsträckt hand till lärande, dialog och vidsynthet.
Det räcker inte med engelska
Här någonstans uppstår friktionen. För den som är van vid engelska som norm och utgångspunkt kan flerspråkighet upplevas som ett hot snarare än en resurs. När man inte förstår varje ord, varje kod, rubbas maktbalansen. Och just där, i denna lilla osäkerhet, finns ett enormt lärande. För interkulturell kompetens handlar inte om att ”kunna allt” om andra kulturer, utan om att tåla att inte förstå fullt ut, men ändå vara nyfiken, öppen och dialogisk.
I skolan talar vi ofta om vikten av motivation i språkundervisningen. Själv skrev jag min avhandling i språkdidaktik om detta, om hur vi skapar motivation till flerspråkighet i en värld med engelskan som norm. För hur visar vi att attityden ”det räcker med engelska” blir en begränsning och utarmning? Hur utnyttjar vi den språkliga och kulturella mångfalden på bästa sätt och gör den tillgänglig för alla?
Bad Bunny illustrerar detta långt bättre än många tröga forskningsrapporter och tradiga seminariesamtal. Han visar att språk är levande verktyg för identitet, tillhörighet och inflytande. Här blir spanskan inte ett ”främmande språk” utan ett globalt kulturspråk som bär musik, politik, humor och motstånd.
Behöver inte gillas av alla
För elever som redan lever i flerspråkighet är detta en bekräftelse. För andra är det en inbjudan. Och för oss lärare är det en påminnelse om att språkundervisning inte kan reduceras till grammatiska moment och ordlistor. Språk öppnar dörrar mot världen; en extra viktig insikt just nu, när världen skaver och skälver – mer än på länge.
Bad Bunny behöver inte gillas av alla. Det är inte poängen. Poängen är att han, mitt i ett av världens mest mainstreamade och kommersiella evenemang, gör flerspråkigheten synlig och oundviklig, en öppen famn och en fest. Det är en läxa värd att ta på allvar.
Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk.
LÄS ÄVEN
Flerspråkighet sätter färg på lärandet i skolan
Debatt: Forskare blåser upp etablerad kunskap som ”nyheter”
Debatt: Ingen slump att hjärnrötan brer ut sig i skolan
