Efter beskedet – nu krävs tydlighet kring lyssneläsning

I slutet av januari meddelade regeringen att de skrotar extra anpassningar i skolan. Istället ska alla elever som är i behov av stöd få extra undervisning i mindre grupper, med speciallärare eller lärare.

En stor granskning i Ämnesläraren visar att en extra anpassning som blir allt vanligare i skolan är så kallad lyssneläsning – det vill säga att elever lyssnar på inläst text istället för att läsa själva. Av de 1 608 svarande lärarna i Ämneslärarens enkät uppger varannan lärare att de har elever som alltid eller ofta lyssneläser i undervisningen. Var fjärde lärare svarar att minst 20 procent av deras elever – i många fall betydligt större andel än så – återkommande lyssnar på inläst text i stället för att läsa.

Det var också lyssneläsningen utbildningsminister Simona Mohamsson (L) lyfte som ett varnande exempel när hon presenterade nyheten att extra anpassningar skrotas.

– Ingen elev ska längre få en Ipad eller hörlurar i stället för läsning, sa hon under presskonferensen.

Ministern förtydligar vad som gäller

Uttalandet har skapat oro hos bland annat Dyslexiförbundet som i en debattartikel i Vi Lärare skriver att regeringen ”uppmanar lärare att inte lyssna till elevens verkliga behov och förutsättningar”.

I en mejlintervju med Ämnesläraren understryker Simona Mohamssons pressekreterare Alexandra Örenmark att elever med dyslexi, eller annan funktionsnedsättning som påverkar läsförmågan negativt, även fortsättningsvis kommer ha rätt att lyssneläsa i undervisningen.

”Skärmar ska inte ersätta riktig lästräning, men de elever som behöver tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av undervisningen ska givetvis fortsatt få det inom ramen för ledning och stimulans, precis som det är i dag”, skriver hon.

Vill se gedigen lästräning på lågstadiet

Förtydligandet välkomnas av Inger Fridolfsson, speciallärare och redaktör för Svenska Dyslexiföreningens tidskrift. Men hon efterfrågar ännu större tydlighet för att slippa onödig oro. När det gäller att lyssna istället för att läsa är det skillnad på vilken grupp elever man avser. Elever som håller på att lära sig att läsa eller elever med dyslexi, menar Inger Fridolfsson. Alla elever bör först få en chans att lära sig att läsa – och en del elever behöver längre tid än andra. Därför tycker hon att man ska vara restriktiv med stödteknik på lågstadiet.

– Där har läromedelsbranschen också ett ansvar. Vissa av de enklaste böckerna med bara få korta meningar som används på lågstadiet finns inlästa. Men när man lär sig läsa ska man träna själv utan att lyssna, säger Inger Fridolfsson.

Hoppas på tydligare direktiv

Hon menar att ett stort problem är att färdighetsträningen har prioriterats bort på lågstadiet eftersom det är så mycket annat som ska hinnas med.

– Lågstadielärarna är relativt fria i hur mycket tid de vill lägga på olika moment. Tycker man då till exempel att ett ämne som teknik är väldigt kul, så är det lätt hänt att det tränger undan den så viktiga färdighetsträningen i läsning. Men jag hoppas på en förbättring nu med tydligare direktiv i den nya läroplanen.

Men kan man komma till en punkt när utvecklingen stannat av helt och det finns risk att lästräningen bryter ner en elev mer än att hjälpa den?

– Det är en jättesvår fråga, det är så individuellt för varje elev. Det är dyrt med extrastöd, men jag tycker det är viktigt att det inte blir en kostnadsfråga där man väljer att lägga resurser på något annat när fortsatt lästräning verkligen hade kunnat gynna en elev, säger Inger Fridolfsson och fortsätter:

– Det är ju först efter att en elev fått systematiskt stöd under en längre tid som vi kan avgöra om eleven verkligen har dyslexi. Här borde skolan bli bättre på att fånga upp eleverna i tid. Vi vet riskkriterierna och vi kan genom tester se vilka elever som ligger i riskzonen när de börjar skolan. De flesta av dessa har inte dyslexi utan kanske bara en långsammare läs- och skrivutveckling.